"From this broken state I passed into an almost abject happiness"

Det tycks mig som om vart jag än slår upp den nyanlända Och jag ruskade en älskling - en titel som i sig förefaller kunna ta över ett helt tankesystem - hamnar jag rakt ner i ett kraftfullt citat, ett stycke text som uppfordrar, kräver att få väljas ut och återges i ett inramat sammanhang. I en vecka allt för upptagen för långa lässtunder har Friederike legat där på ett litet bord högst upp i en hög och tittat på mig. Funnits i rummet. Gjort mig uppmärksam. Och jag funderar över litterära husgudar. Över att man kan ha många viktiga namn man återkommer till och håller högt, inspireras av och läser igen. Men att det är en annan sak med den eller de få som verkligen träder in och tar över, ens relation till litteratur, eller för all del något annat. De goda läsare jag känner har alla sådana. En närmaste krets. Som Perec. Hemingway, McCarthy. Woolf. Carson. Jag har själv ett par stycken. Vissa, närmaste, är ständigt närvarande och oersättliga, andra varierar något över tid, flyter ut i periferi och återvänder. I Mayröckers bok är Stein och Derrida hennes oumbärliga språkspeglar. Hennes inledning pockar på en motsvarande position hos mig, hela (den ännu olästa) boken ropar och vill ha min helg. Friederike låter mig helt enkelt inte vara, gör sig beredd att ta en plats i anspråk.

"mina nerver var i uppror, och Gertrude Stein säger att det stod skrivet i ansiktet att när han väl betraktat en äng såg han den sedan alltid som äng, men så hade han mött dem han älskade och när han då betraktade en äng skulle det på ängen ha funnits fåglar och fjärilar som inte funnits där tidigare, det är alltså detta som är kärlek."