Total

Glömmer boken, den Isherwoodska, när jag sover borta i natt och vad gör man. När man inte njuter av bokens smygande nära och vad det verkar enastående personporträtt. Letar i hyllor och tänker att de sista intervjuer med Bolaño möjligen kan få studeras en stund men somnar gör man nog inte därav och kanske därefter istället italienskt rött och en stund framför den där filmen om Bob Hund som tar en tillbaka åratal och kanske får en att tänka att handen kan vibrera om man lägger den intill en sådan hjärnas textskrivande. Så får det bli...

Volt

Även om värmen håller i sig här börjar hösten göra sig till känna vad gäller mörker och längre kvällar. Mycket välkommet, menar jag. Och liksom då och då på senare år har det plötsligen dykt upp en spänningsönskan som behöver uppfyllas. Jag frågar er, som i motsats till mig just nu hållit sig uppdaterade vad gäller utgivning och mässor, vad finns att tillgå? Läsvärd och tillfredsställande (på något plan...) spänningslitteratur? Finns det någon ny eller äldre förbisedd pocket som åtminstone förtjänar ett försök?
?
?

"också denna verkan slår ju på olika vis"

Att återvända, till lite koncentration och tid framför till exempel en skärm, erbjuder även den tillgång som sommarens diverse bloggande är. Uppslag och bredd. Inspiration. Kanske kan det till och med mana mig till att ta mig igenom Thomas Anderbergs Alla är vi kritiker, som legat så där nästanläst och väntat alltför länge.

Långmod

Som det kan vara, ursäktar jag mig, när man med full fart återvänder och vill in i allt det där som skall göras och bara göra, landar jag i ett famlande. Uppdateringar och återknytanden. Läsa ikapp media, förbereda, planera. Men farten gör att inget fastnar. Ett slags digitalskadat seende rusar igenom och missar, så känns det. Substans som sveper förbi. När jag snubblar över Ehsan Yarshaters fördragsamma metoder stannar jag upp. Tar om det från början. En sak i taget.

"I'm a survivor"

Det kan vara så, kan det vara så, att den av frustration nedtyngda så kallade period av inte-läsande jag dragits med går mot sitt slut. Själva benämningen är inte helt med sanningen överensstämmande, men det har ändå varit, just, frustrerande lite. I jämförelse.
Blandar friskt nu. Arbetsläser, nöjesläser, komma-ner-i-varvläser. Romaner, deckare, fakta, artiklar. I de stunder som ges. Har dessutom upprättat en oerhört angenäm läshörna. Närmar mig en läsar-normalitet, på flera sätt.
Efter det inledande kapitlet i Rachmans The Imperfectionists i går kväll var det svårt att somna. Översköljd av en nästan giftigt inkrypande prosa kunde jag inte sluta tänka. På täthet, kortformat, berättarvinkel, språk och så vidare. Lite av ett äntligen.

Tänk,

en bok jag för tillfället läser på uppdrag beskrivs någonstans som en da Vinci-kod för smarta moderna kvinnor. Jag tänker inte ens försöka säga någonting om det. Jag är tyst.

"Its Goth heroine, Lizzy Salamander, spends Wednesdays kickboxing, Thursdays doing Krav Maga and Fridays memorizing pi."

Critic’s Notebook:
Books to Bury Yourself In

VI som läser

Innan jag äter en sen middag och sedan sätter mig till rätta i soffan med min just nu mycket efterlängtade bok måste jag skriva ett par rader om dagen och en hjälte jag mötte. Det är en rätt lång historia som jag själv knappt orkar med, så jag summerar och drar slutet i all förbifart. Under förmiddagen stötte jag på ett problem. Ett stort och tungt paket hade skickats till oss från utlandet och av diverse anlednignar, deras skuld såväl som vår, hade fraktbolagets båda leveransförsök misslyckats. Efter internationella telefonsamtal, paketspårning, postsökning, köande, uppletning av engelsspråkiga tyskar, hopp om lösning, men sedan ytterligare ickeengelska telefonköer, ytterligare postköer och ett par moment till konsterade jag att taxi var det enda möjliga. Eftersom paketet fanns placerat på ett postkontor långt inne på ett stort köpcenter var inte heller det alternativet helt okomplicerat. Efter att ha traskat upp och ner längs kön med taxibilar, utan att ens kunna få dem som satt och väntade att förstå att jag ville muta till mig lite bärhjälp (glömde nämna att jag hade den sovande 5månadersmänniskan i sele på magen) ser jag plötsligt en rejäl taxibil med en rejäl farbror i, och över ratten ligger en minst sagt rejäl bok...
När jag sedan får honom att köra runt där i kvarteret utan att hitta parkering, att köra till parkeringshuset och sedan följa med mig in i centret och till posten och vänta där med mig tills paketet plockats fram, bära det till parkeringshuset och slutligen kör mig hem mot en nästan skamligt billig peng och jag då tillslut alltså har lyckats med detta omöjliga projekt tänker jag på den läsande taxichauffören. Jag valde honom för att han var en läsande individ. Alla de andra satt och sov. Han läste. Han kunde fin engelska. Han muttrade men log varmt när jag beskrev mig själv som taxikunden from hell. Han läste en tjock bok, det var någonting med det.
Och när vi skildes åt sa han att han skulle åka hem, att han hade förtjänat det. Det hade han.

2 x stolthet

Nu på morgonen hade jag tänkt hinna skriva ett längre inlägg om en kär litterär återkomst. Det ville inte min 3,5 månaders arbetsgivare. Det får blir senare. Istället tar jag mig friheten att länka till resultatet av två vänners goda arbete: Bokpuffen och Isak och Billy.

oråd

Nu har jag funderat. Det är något som inte stämmer. Jag har snöat in, och då menar jag inte bokstavligt även om gränsen är nära, utan rent tankemässigt. Det är det här med Nattåget som skaver. Diverse kloka människor är av annan åsikt och jag försöker ta mig tillbaka och minnas, vad var det som hände under den där läsningen? Så mycket vet jag att jag var skeptisk. Ni som varit med ett tag vet att det hänt förut när det kommer till de litteraturromantiska inslagen. Och de inledande sidorna med mötet på bron och telefonnumret i pannan förhöjde den känslan. Men sedan var det något som fungerade. Mellan berättelsen och mig. På något sätt fick den rätt digra pretentionen i tonen tag om mig. Jag förstår inte riktigt. Jag måste återvända. Tills dess efterlyser jag reaktioner från någon annan läsare. Vare sig ni villigt åkte med eller inte, till Lissabon.

ändå.

Läser en ny bok på uppdrag. För mig okänd författare. Givit ut ett otal på eget förlag. En bit in har jag arbetat upp ett motstånd, redan. Irriteras av dubbla mellanslag och slarv. Tar en paus, skärper till mig. Återvänder och läser koncentrerat, neutralt. Så funderar jag ännu en gång över sysslan att läsa text man inte tycker om, rent allmänt. Hur mycket ansträngning det kräver. Hur kritiken har så många fällor och är så ständigt dolt styrd, av än den ena än den andra strukturen. Den nödvändiga godtyckligheten i det att den utgår ifrån en människa, en erfarenhet. Och så minns jag det korta inslaget om Bolaño jag såg (det var så fullständigt självklart att han skulle ha suttit på en bar och vänskapat med Nuria Amat, så fullständigt självklart) och hur någon berättar att han läste väldiga mängder. Värdet av det. Värdet av att läsa allt, och mycket. Bredda texterfarenheten. Trycka in orden även när de inte vill, inte får rum. Det händer att man då tar sig förbi motståndet och vidgar mottagandet. Arbetar in en litteratur i tanken och drabbas av den. Även om man inte skulle råka tycka om den. Det händer. Kanske senare i eftermiddag?

"Are you suggesting one rations one´s reading?"

Och det är jobbande och omhändertagande och ordnande och en aning frustration över att ingenting hinna. Läsa bland annat. Väljer, halvt omedvetet, små kortheter att liksom svepa förbi. Som i helgen; The Uncommon Reader av Alan Bennett. Det har pratats mycket om den till mig. Som en lustig, underhållande, lättläst liten vän, att roas och värmas av. Småle. Och ungefär så blev det. Drottningen (som faktiskt är en människa av kött och blod även hon) kommer in i läsartagen och hennes inte alltför smarta omgivning oroas. Gruffar över ändrade rutiner och spontanitet. Och det är just så där brittiskt torrlustigt som man kan förvänta sig. Värmande för någon som gillar böcker och läsning och tror på litteraturens upplysande kraft. Lite sagobetonat och revolterande. Stundtals angränsande fånigt och väl lättsamt kanske (tänker att man skulle kunna skriva samma historia på ett mer seriöst sätt och vaska fram något riktigt intressant, men nu var det inte det som var meningen här så släpp det). En liten korthet som sveper förbi. Som sådan, visst.

Sprätta?

Jag minns när jag, som lillgammalt ung, började köpa poesisamlingar. Minns att något av de större förlagen hade ett hörn på bokmässan där de mer eller mindre skänkte bort vackra samlingar av mer eller mindre kända poeter från åren som gått. Kanske var det fem för hundra? Jag bar hem påsvis, och gav bort och samlade i hyllan, och sprättade. För många var just sådana, att man fick sitta där med kniven och liksom själv nå fram till texten, ta sig fram till den, göra den tillgänglig. Utan att förstöra kanterna. Underbara syssla.
Nu sitter jag här med en av de trehundra Spartorna och undrar om jag skall sprätta mig fram till Lotass språkuniversum. Eller om jag skall låta den vara orörd och slät av den enkla anledningen att jag har fått tag på en... Som en slags vördnad.

Orden som flyr

Lyssnade igår på veckans Biblioteket, denna gång om läsning, läsande. Bland de många spåren togs läsandets hastighet upp. Resonerande kring Hur man läser. Fort. I förbifart. Okoncentrerat. Nära. Intensivt. Att läsa om, och om igen. Det var iallafall hit min tanke gick under kvällen som följde. Idag hade jag tillfälle att under en promenad lyssna på en ljudbok och jag kunde inte låta bli att fundera över vad det är med den sysslan som jag finner så svårt. Vad det är som gör att jag måste börja om så många gånger, varje gång. Varför går texten inte in? Det går väl att förklara med att jag måste ha de visuella orden, att mitt läsande har lärt sig så, när orden syns, då går de in. En liten uttalande röst i huvudet som förmedlar. Som på något subtilt sätt måste skilja sig från den, inte alls dåligt läsande, röst som huserar i Ipoden. Jag måste läsa högt (i huvudet) för mig själv. Måste pausa korta ögonblick och höra. Måste styra intaget av språk och berättelse. När jag traskar med den andra rösten och försöker ta in de fantastiska inledande kapitlen i Blood Meridian, så har jag, plötsligt, planerat middagen, planerat eftermiddagen, åter memorerat något jag glömt, spanat in genom något fönster och funderat på de som bor där, tittat på höstlöv och tänkt på färger etcetera etcetera. Ni vet, som ett sådant där ypperligt exempel på hur man inte gör när man mediterar. Var enda sablans tanke glider inte obemärkt förbi utan kliver in och tar över. Vaknar upp till texten och har ingen aning om vad som har hänt. Spolar tillbaka. Samma sak igen. Kanske blir det något bättre vid stillasittande, men då blir jag å andra sidan rastlös... Vad göra (om man ändå vill lyssna på böcker ibland)?

Långsamt

Långsamt fortsätter jag igenom den smått gastkramande The Slap. Frågar förskräckt min omgivning om människor är så här, tänker man så...? Vet att frågan är överflödig. Imponerande att skildringen kan krypa så under skinnet, dess subtila obehag. Dess våld. Börjar även bli alldeles igång över morgondagens händelse, undrar och spekulerar. Hoppas bli överraskad. Häpna.

"Let us not waste our time in idle discourse! Let us do something"

Mer och mer liknar dagarna de hos Vladimir och Estragon och jag försöker råda bot med ambitiösa läsplaner inför helgen trots att jag i vissa stunder närmar mig något av läströtthet. Nåväl, skall avsluta boken om Wittgenstein och en underligt annorlunda bok av Rashid al-Daif: Käre herr Kawabata (för övrigt den första libanesiska romanen som översattes från arabiska till svenska, året var 1999), ta mig an Robert Coovers Att smiska hembiträdet (sanslöst snygg liten metatext på knappt sjuttio sidor från 1981 som förtjänar en uppdatering), Truman Capotes Breakfast at Tiffany's och eventuellt påbörjar jag Patti Smiths Just Kids. Lagom fulltecknad för att jag skall få annat att göra med andra ord.

Att låta, att ägas av boken

Upplever ett möte. När man minst anar det, så är det ofta, kan de uppstå. Mötena. Mellan till exempel en hjärna, en individ, en serie erfarenheter och en text. Jag är serien. Texten är Nachtzug nach Lissabon. Väntar med att säga något om den, den är ett område i stunden så intill att upplevelsen, uppfattningen inte bör formuleras. Vid de tillfällen den, av individens önskan att den aldrig må övergå, är stängd och åtsidanlagd, ägnas tanken åt själva fenomenet. Böckers tur och böckers olycka, allt beroende på om stunden för läsningen är den rätta eller ej. Jag svävar iväg i okonkretion. Som om de själva levde. Kände. Stackars böckerna. Och så denna välsignade, som är så utan sans emottagen. Som växt in i läsaren av slumpmässiga skäl. Varje cell i denna värld av ord och vinklar, som individen, i stunden, är förmögen att uppfatta, blir synlig. Existerar. Det är ingen idé att resa frågan om vad det är som avgör, det finns inget svar. En rad, ett ordval, en utveckling, en hel beskrivning, avigheter i förhållande till det beundransvärda, en helhet eller dess delar. Vet inte och vill inte veta. Det handlar inte om genialitet, så fasta begrepp går det inte att luta sig mot. Det handlar om mötet. Enkla särskildheter som skapar ytterligare en särskildhet. Kan man tänka sig det?

"De enskilda verken som motiverar alla andra böcker."

"Bland alla dessa böcker letar jag efter de där enstaka som träder fram, lysande, strålande, i sin egen rätt.

De enskilda verken som motiverar alla andra böcker."

skriver Anna H i ett brev till Ann J och i den stunden tillåter jag mig att precis förstå vad hon menar.

Clelia, Daisy, Glenn, Aristide, Dodose, Osewoudt, Jordan, Dorbeck, even if he doesn't exist at all

I vanlig ordning och som sig bör har semestrandets oanade krafter tagit mig i besittning de senaste veckorna och jag har läst och läst och promenerat och tänkt och beskådat och läst igen, istället för att sitta här framför skärmen och formulera mig. Nu är jag tillbaka i strålningsglansen och hoppas leverera rapporter inom kort. Åtminstone 4 och en halv bok finns att begrunda (halvan kommer av att något mycket läsvärt, på en ljuvligt tyst före detta klostergård i Ligurien, av för mig okänd anledning på sidan 93 började om från sidan 64 och saknade lika många blad längre fram och gjorde mig upprörd i timmar).

Bild: Georgio de Chirico, The Melancholy and Mystery of a Street, 1914.

"Hon tänkte ordet igen"

Inte många ord skrivna. Många däremot lästa och med krasslighet och självomhändertagande, stundom, fjäderlätta, varma saker. En passage fångar min uppmärksamhet, bland det försökande, bland det konstruerade och svindlande nära tillrättalagda, läser jag: "När hon såg upp hade himlen hukat sig över dem. [...] Det var lönlöst. Folkmassan var det den var. Det fanns inget sätt att rubba den, tränga sig igenom den eller beveka den. Man andades i takt med massan och sjöng dess sånger. Man väntade på massans eld."