Och det är jobbande och omhändertagande och ordnande och en aning frustration över att ingenting hinna. Läsa bland annat. Väljer, halvt omedvetet, små kortheter att liksom svepa förbi. Som i helgen; The Uncommon Reader av Alan Bennett. Det har pratats mycket om den till mig. Som en lustig, underhållande, lättläst liten vän, att roas och värmas av. Småle. Och ungefär så blev det. Drottningen (som faktiskt är en människa av kött och blod även hon) kommer in i läsartagen och hennes inte alltför smarta omgivning oroas. Gruffar över ändrade rutiner och spontanitet. Och det är just så där brittiskt torrlustigt som man kan förvänta sig. Värmande för någon som gillar böcker och läsning och tror på litteraturens upplysande kraft. Lite sagobetonat och revolterande. Stundtals angränsande fånigt och väl lättsamt kanske (tänker att man skulle kunna skriva samma historia på ett mer seriöst sätt och vaska fram något riktigt intressant, men nu var det inte det som var meningen här så släpp det). En liten korthet som sveper förbi. Som sådan, visst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Har "The Uncommon Reader" någon koppling till Virginia Woolfs essäsamling "The Common Reader" tro?
Mmhhm, säkerligen så. Bennett sticker ju inte under stol med sin grad av beläsenhet och blinkar friskt ut i kanon.
Men på ett mer konkret sätt vet jag inte, mer än titeln. Har du läst båda?
Visst kan man se boken som en bagatell, men jag tyckte att man kunde tänka ganska många varv på den ändå. Vad är det som gör att vi blir läsare? Hur ser progressionen ut när vi väljer i vår läsning? Vad har vi för syften, hur analyserar vi och vad väljer vi? Nytto-läsning och nöjes-läsning?
Skicka en kommentar