"Och ordet bitterhet?"

Nu får det vara slut på obloggandet för den här gången. Det är ganska sent, för att fortfarande ha datorn igång. Jag är inte så snabbtänkt. Jag har inget direkt att säga. Har inget läst ut och inga nyfunna briljanta artiklar i rockärmen. Ingen större idé att försöka producera just nu med andra ord. Jag läser maraton istället. Det är bättre...

il fabbro

Under senaste Sverigevistelse sattes Elizabeth Georges handbok i skrivandet, Skriv på!, i mina händer. Lite oengagerat och slött började jag bläddra. Spontant gillar jag det opretantiösa tilltalet. Nu har jag inte läst många hela rader i den än, men i förordet når hon in i något som intresserar. Enkel iakttagelse, men hur kommer det sig egentligen att utbildning i skrivande ofta möts med en annan värdering än den i andra konstformer? Som om en symfoniker förhöll sig till sin musik som vore den en ogreppbar sensation, ett mysterium. En regissör som kufiskt adapterar sina drömmar. Frigörande kroki, låt handen gå av sig själv. Inte helt rimligt. Men med författandet finns ofta ett suddigt litet regelverk om genialitet och opåverkbart flöde. Vad skulle de goda hantverkarna från tidigt förra sekel sagt om det kan man fråga sig. Fast, vid närmare eftertanke var de nog samma andas barn i ärendet, sina pragmatiska epitet till trots.

Box; utanför

I en indisk/engelsk/svensk diktsamling, som jag ämnar skriva om snart, finner jag ett citat av René Magritte som korresponderar väl med min hjärna, när magen just fyllts med nymalen Panama.

"De som söker symbolisk betydelse misslyckas med att förstå bildens inneboende poesi och mystik. Tvivelsutan förnimmer de mystiken men de vill göra sig av med den. De är rädda. Genom att fråga "Vad betyder det?" ger de uttryck för en önskan att allting låter sig förstås. Men om man inte förkastar mystiken har man ett alltigenom annat tillvägagångssätt. Man ställer andra frågor."

Och idag önskar jag att Printed Matters låg nästgårds.

Rester och död

Tänker inspirera mig (kan säga så) i helgen. Tillåta mig att kastas mellan källor och bläddra och anteckna och vara mållös, alltså utan mål. Blicken faller på en kort text av Ulf Peter Hallberg ur Kritiker 12; läser namnen Dylan, Baudelaire, Schiller, Büchner, Mann, Hugo, Benjamin, Pessoa och Laura. Läser "- Kultur, det är insikten att de döda på ett sätt är verkligare än de levande." På vilket sätt undrar jag. "Spänna bågen hårdare och hårdare, alltmer konsekvent försöka vara sig själv."

must not neglect

Kontraktet - En film om Catherine Robbe-Grillet och den eviga lydnaden.

Journal of Aesthetics & Culture

"the city had a life which was in the air, it had a life which is on the ground and it had a life below the ground"

Splitting, 1974
Gordon Matta-Clark
Towards Anarchitecture: Gordon Matta-Clark and Le Corbusier

"en mycket smidig handske runt den älskade"

Bläddrar en stund, under den långsamma eftermiddagen, i en favorit från ett par år tillbaka i tiden. De där giganterna, som man i vissa sammanhang lärt sig att kunna och veta och som ständigt återkommer som namnkunniga självklarheter i både självklara och mindre självklara sammanhang... En av de som namndroppas är Roland Barthes. En av hans böcker - som kanske inte lika ofta som andra används för sin glasklara tydlighet och teoretiska tyngd? - är Kärlekens samtal (Korpen 1983), Fragments d'un discours amoureux (1977). En slags inledning inleds: "Nödvändigheten av denna bok bygger på följande tanke: att kärlekens diskurs av i dag är något ytterligt ensamt." Med hjälp av "alla" från Den helige Augustinus och Zenbuddhism till Lacan och Werther (varför inte till exempel Acker konsulteras är mig dessvärre okänt) samtalar han om förståelse, genans, galenskap, fantasi, samlag, identifikation, omedgörlighet, saknad, frånvaro, fel och lycksaliga dagar. Återberättar en mardröm. Citerar. Utifrån kärlekens konstant okonstanta begreppsriktning. Det landar helt enkelt i en ovanlig, både i och utanför sammanhanget, rikedom. Synnerligen läsvärd.

Att låta, att ägas av boken

Upplever ett möte. När man minst anar det, så är det ofta, kan de uppstå. Mötena. Mellan till exempel en hjärna, en individ, en serie erfarenheter och en text. Jag är serien. Texten är Nachtzug nach Lissabon. Väntar med att säga något om den, den är ett område i stunden så intill att upplevelsen, uppfattningen inte bör formuleras. Vid de tillfällen den, av individens önskan att den aldrig må övergå, är stängd och åtsidanlagd, ägnas tanken åt själva fenomenet. Böckers tur och böckers olycka, allt beroende på om stunden för läsningen är den rätta eller ej. Jag svävar iväg i okonkretion. Som om de själva levde. Kände. Stackars böckerna. Och så denna välsignade, som är så utan sans emottagen. Som växt in i läsaren av slumpmässiga skäl. Varje cell i denna värld av ord och vinklar, som individen, i stunden, är förmögen att uppfatta, blir synlig. Existerar. Det är ingen idé att resa frågan om vad det är som avgör, det finns inget svar. En rad, ett ordval, en utveckling, en hel beskrivning, avigheter i förhållande till det beundransvärda, en helhet eller dess delar. Vet inte och vill inte veta. Det handlar inte om genialitet, så fasta begrepp går det inte att luta sig mot. Det handlar om mötet. Enkla särskildheter som skapar ytterligare en särskildhet. Kan man tänka sig det?

"a mistake ever to assume that there should be limits on what is possible"

Har tidigare haft anledning att komma in på den intermediale aktören Tom McCarthy, med boktitlar bakom sig som Remainder, Men in Space och Tintin and the Secret of Literature. Snart kommer C. Angående avantgardistisk språkkonst och McCarthys roll i sammanhanget finns ett par mycket givande artiklar:

Experimental fiction: is it making a comeback?

To ignore the avant garde is akin to ignoring Darwin

C by Tom McCarthy

Vems värld jag läser

Ann Jäderlund undrar till Elisabeth Hjorth:
Varför är dikter så specifika? Olika? Samtidigt som man kan känna igen sig?
Det är lite som våra yttersta synapser – riktade ut i världen. Utan att kunna
kopplas ihop? Jag känner inte att vi kan ”koppla ihop oss” med varandra, någonsin, riktigt, i det som dikterna är.

Elisabeth svarar:
för mig är det nog ett hopp att dikter är så specifika. Att det går att söka ett motstånd där, mot alla seriekopplade erfarenheter som vill göra världen till en Enda.

Och Ann:
Synapsen ut i världen, det är som ett experiment också, kan orden tänjas till den grad att de får betydelse? Jag menar som främlingskap och igenkänning samtidigt, blandningen.

Jag står inte ut. Att skriva är att stå ut. Men bara om precis något som motsvarar utan att jag förstår
tränger sig på, automatiskt, blint. Blir ett sätt att handla på, i språket, med det.
Inte samma handling som en ”vanlig” handling i världen. Men ändå, en handling, på ett mer okontrollerbart sätt.
Eller inga handlingar går att kontrollera? Säga vad de innebär? Allt är synligt /rörligt. Förändras i olika riktningar, hela tiden.

Det fruktansvärda i världen. Det hopplösa. Uttrycks inte det hela tiden?
Och vissa av våra försök blir bara upprepningar, tautologier.? Man kan inte uttrycka det. Bara uttrycka sig från / ur det?
Vara i det.

Sammanhanget finner man i Ett lysande namn

"Här härskar entropin"

Outgrundliga vägar leder ut i sfären av digital information och om fysikens ord entropi läser jag: Begreppet kan illustreras med ett stökigt rum: I ett fullständigt städat/ordnat rum kan varje sak bara finnas på en plats, det vill säga det finns bara ett sätt att ställa alla saker i rummet så att det har egenskapen att vara fullständigt städat. I ett stökigt rum spelar det ingen roll om en viss bok står till höger eller vänster i bokhyllan; rummet är i alla fall lika stökigt. Rummets entropi är antalet sätt man kan ställa saker för att uppnå en viss stökighetsnivå. Ju stökigare rummet är, desto fler ställen kan de ligga på och desto högre entropi får rummet. Det finns emellertid ingen helt allmängiltig vardagsspråksdefinition på entropi, mycket beroende på oklarheter angående begreppet "ordning"; i vissa speciella fall innebär ökad entropi att ordning och komplexitet kan uppkomma ur oordning. Matematiskt sett är entropi en fråga om sannolikhetsgrader. Det stökiga rummet befinner sig i ett mer sannolikt tillstånd än det städade.

"en sorts verklighetskannibal"

Undviker solen och läser om verkliga obegripligheter i sommarhettan. I huvudet på en seriemördare av Sven Å Christianson och Smärtpunkten, som precis anlänt i pocket, av Elisabeth Åsbrink. Båda intressant umgänge. Väcker tankar om gränsländer. Ekvationer med önskan om att reda ut vad som kommer först. Om skuld och ansvar kan fastställas, i alla fall. Om hur vi skall förstå det vi läser. Låter frågorna vara öppna, trots att det kan vara så svårt att journalistiken, vetenskapen ibland göra samma sak. Hur kan utmaningen i sanningsbegreppet förstås om man inte stött på den tidigare? Fiktionens lurighet kräver sitt engagemang, tänker jag, annars blir den obegriplig eller bara något helt annat, sannare. Och vad är skuld då?

syndafördärv, godhjärtenhet?

Har läst ut en roman jag inte riktigt synkade med (rapport kommer inom kort). Tycker att vädret är slående, särskilt åskan. Missade på eftermiddagen en disputation om subjektframställning hos bland andra Magnus Dahlström, synd. Har tagit mig igenom det första dussinet sidor i De fattiga i Łódź ett par gånger, för att närma mig att kunna greppa vad jag skall ta mig an. Prologens första mening lämnar mig stum: "Det hade varit den dag, för evigt inpräglad i gettots minne, då Ordföranden inför alla låtit meddela att han inte hade något annat val än att låta gettots barn och åldringar gå." Fortsätter att låta tankarna kretsa runt ondska. Först när Anders Johansson undrar om man kan nämna en berättelse, och tar upp barnbok, film, roman, visa, myt, TV-serie som exempel, som inte på ett eller annat plan kan beskrivas som en kamp mellan ont och gott tänker jag att det inte är något problem. Men sedan blir tanken ganska tyst. Om resonemanget tillåts vara långt, och om man skall ta vara på orden "på ett eller annat plan" har jag exempel, men spontant, hastigt, är det betydligt svårare än jag först fick för mig. Och sedan var det det där med svårigheten i att bestämma vad de respektive orden faktiskt betyder.

alltmer undanglidande och svårdefinierat

Läser Anders Johanssons Göra ont: Litterär metafysik (Glänta Hardcore 03), om ondska(n) i verkligheten, fiktionen och platser däremellan, häpnar över hur mycket det finns att säga. Häpnar fortfarande över hur mycket det finns att säga.

Bild: Francis Bacon, Figure with Meat, 1954.

"nästan inget är möjligt"

Helgen bjuder mig mycket arbete och långa dagar, som jag tänker ta emot med lätt hjärta då en stundande semester närmar sig med stormsteg. I micropauserna läser jag i nyanlända Till det omöjligas konst: Essäer om litteratur och psykoanalys av Carin Franzén (Glänta Hardcore 02, 2010). Här är tidigare texter ur Lyrikvännen, Aiolos, Divan och Glänta samlade i en smärt dimgrön mjukpärm. Kretsande kring relationen mellan litteraturen och konsten och "det som inte låter sig fångas i en språklig eller konstnärlig framställning, men som får den att leva". Redan inledningsvis förs med hjälp av Anselm Kiefer och Jacques Lacan ett knivigt stimulerande resonemang om det reella och dess motsats det omöjliga.

att träda utöver

Tendens att undvika, förbise, ignorera vanor jag vet att jag egentligen vill ha. Som till exempel att lyssna på Biblioteket varje vecka. Vet inte varför, är ofta nära radion om måndagarna. Idag blev istället tendensen åsidosatt. Jag cyklade genom regnet när det inleddes, kom hem och kokade te när det fortskred. Och så vill jag rekommendera, att om någon vecka se till att faktiskt lyssna, så välj denna. Samtalet går med Magnus Florin (vars Ränderna redan innan tagit sig in i min vilja), Martin Engberg (vars istidsdystopi kommer precis vintern 2010) och Maria Zennström (vars Katarinas sovjetiska upplevelser från 2001 fortfarande lyser i sitt röda underliga uttryck). Jenny Aschenbrenner frågar och spårar, om litteraturens givande. Mycket lyhört och enkelt. Då hörs litteraturen.

Något hos våldet undgår alla begreppsnät

I Zygmunt Baumans Skärvor och fragment (Daildalos 1995) läser jag om det postmoderna våldet och om Jean Baudrillards upprepande av en värld av skenbilder. Bilder av verkligheten verkligare än verkligheten. Där representationen sammansmälter med det representerade, där allting är en representation. Där bilder, i bred bemärkelse, kamouflerar frånvaron av den verklighet som kunde tänkas ta befäl över dem. Det som inte är på riktigt blir norm över det riktiga. Där underhållningens estetiska kriterier kan ersätta moraliska. Jag tänker på ››ordningsbevarande kontra våld›› i litteraturkonsten, det kontrollerade, det okontrollerade, det regelbundna, det förutsägbara och dess motsatser. Och vad som kan vara motsats när motsatsen blivit norm. Hoppas få tid i eftermiddag, att läsa vidare.

Between the arts

Påmindes, och vill därför påminna, om den fantastiska tidskriften October från Mit Press. Startades 1976 av Rosalind Krauss och Annette Michelson och har sedan dess varit ett huvudnummer bland de som talar om den postmoderna teorin. Rik, undersökande, frågande och djuplodande inom ett brett spektrum, långa, platstagande artiklar och en imponerande samling medarbetare. Till exempel kan jag nämna en temautgivning (October files) från 2006 om Cindy Sherman eller artiklar om Raymond Pettibon och Mike Kelley från föregående år. Under gårdagen stötte jag också på en givande text av Maya Socolovsky: "Telling Stories of Transgression", om Judith Ortiz Cofers självbiografiska roman The Line of the Sun.

Pornograficitet och bristfälliga böckers upplyftande inverkan

En dag av varierande läsning. Förmiddagen ägnades åt den nyligen utkomna Bara för dig - Pornografi, konsumtion, berättande (Vertigo Akademiska 001) av Magnus Ullén. Utifrån ett litteraturvetenskapligt perspektiv tar sig författaren an den ständigt aktuella frågan om pornografi och väljer att låta betraktarens läsning avgöra vad som hamnar inom klassificeringen och vad som hamnar utanför. Gränsen är inte alltid helt klar skall det visa sig. Och hur är det med den "socialt sanktionerade formen av onani", med konsumtionen, reklamen och dokusåporna? Genomtänkt och krasst kritiskt så här långt och jag ser fram emot att läsa vidare om fenomenet så vardagligt förekommande men ändå så perifert diskuterat.
Härefter har jag, under uppdrag, påbörjat en av alla dessa evinnerliga halvbiografiska böcker om svikna barn, klandervärda uppväxtförhållanden och våldsamma minnen... Som i en bubbla sitter jag utanför boken och tittar ner i den och undrar matt hur det någonsin skulle kunna gå att ta detta på allvar. Sedan skäms jag ett ögonblick. Tänker att det finns många som har det svårt och att den här typen av böcker kan vara viktiga och att det är bra att även unga tjejer som är genrens mest trogna målgrupp läser trots allt och vem är egentligen jag att sitta här och vara fördömande. Tror inte att jag helt övertygar mig själv. Sedan tänker jag ännu en gång att det är bra med olika böcker, olika former av litteratur och olika inriktningar. Och att det är lärorikt och (vansinnigt) utmanande att försöka göra en bedömning av något som man är rejält fördomsfull inför. Det kräver egentligen mer, eller iallafall mer koncentration. Nöjd konstaterar jag att jag får tycka illa om den här boken. Det är privat.
Aftonens återstående timmar är det jag och Murnane. Har helt enkelt gjort mig förtjänt av hans sinnerika, lakoniska upprepningar. Av väl valda ord. Av litterär njutning.

Tagning; mise en abyme

Visserligen helt ryckt ur sitt sammanhang men ändå klart som vatten:
"Varje moln rymmer således ett moln som rymmer ett moln. Och varje bild är [mer än] en bild som är [mer än] en bild. Varje bild av ett moln rymmer en bild av ett moln, och varje molnig bild rymmer en molnig bild. Självfallet. O. Ja. Sisyfos. Och i likhet med tubkikaren med vilken vi bevittnar hur dennes evighetsarbete ständigt stäcks består av led där varje nytt segment är lite mindre till omfång och längd än det förra, tillåter denna dubblering - och dubblering av en dubblering - blicken att sträcka sig längre, tanken att ströva avlägsnare. Vandrande. Vandrande därborta.

Ur Den grå boken, 1994, Aris Fioretos.