il fabbro

Under senaste Sverigevistelse sattes Elizabeth Georges handbok i skrivandet, Skriv på!, i mina händer. Lite oengagerat och slött började jag bläddra. Spontant gillar jag det opretantiösa tilltalet. Nu har jag inte läst många hela rader i den än, men i förordet når hon in i något som intresserar. Enkel iakttagelse, men hur kommer det sig egentligen att utbildning i skrivande ofta möts med en annan värdering än den i andra konstformer? Som om en symfoniker förhöll sig till sin musik som vore den en ogreppbar sensation, ett mysterium. En regissör som kufiskt adapterar sina drömmar. Frigörande kroki, låt handen gå av sig själv. Inte helt rimligt. Men med författandet finns ofta ett suddigt litet regelverk om genialitet och opåverkbart flöde. Vad skulle de goda hantverkarna från tidigt förra sekel sagt om det kan man fråga sig. Fast, vid närmare eftertanke var de nog samma andas barn i ärendet, sina pragmatiska epitet till trots.