Tanke när läsaren läser "Den där lilla grabben var verkligen härlig".

Först visade den sin goda sida, Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel. Den inte alldeles bekväma sidan hos mig att alltid gå in i den här typen av böcker från ett smågrinigt håll - jaja, gulligt och mysigt och rart och förutsägbart så att hälften vore nog - iakttog förvånat. Och jag undrade hur en storsäljande lättsmälting kunde få lov att vara så språkligt annorlunda. Trots att översättningen, tyvärr i likhet med en del andra som kommer från franskan in i svenskan, haltar något mellan varven, är det ändå ett försök till att låta språket gå sina egna vägar hon presterar. Upphackat och snackigt, och ofta fungerar det. Det gjorde mig, återigen, på bra humör att min negativitet fick ge vika...
Men det kommer mera. För nu sådär halvvägs i veckans avkopplingsläsning börjar den åter få muskler. Negativiteten. Protagonisten, den sönderarbetade, slitna, förvirrade stjärnarkitekten, når sitt dåliga levernes slutpunkt och ger sig iväg på resa. Bakåt i minnet, vill göra upp. Vad träffar han där? Ett litet barn som han plötsligen kan gulla och mysa och rara sig med, vilket resulterar i att en helt ny karaktär tar sig form. Tänk personlighetsklyvning. Och därtill; en lite udda, "sexig", självtillräcklig, ledig dam med snygga lår. Vad hände, vill jag fråga fransyskan. Jag har inte helt gett upp men orosmolnen hopar sig. Intentionen om den goda läsaren känns utspädd. Jag är åter grinig. Vi får se var det landar.