devorado

Påminns om den absolut omistliga Poet i New York.

Jag ignorerade förnuftets röst, himlen blev allt mörkare...

I natt, utan sömn, läste jag äntligen ut boken som stört mig i veckan. Borde kanske inte ha läst ut den. Borde inte ha börjat läsa den. Konstaterar jag. Inte mycket att orda om, men något är det som gör det så tydligt, så tveklöst fel.
Det första är ytligheten. Jag brukar inte uppskatta den särskilt ofta i vanliga fall, men i kombination med ämnen om lärdom och boktradition, med konkreta Borgesinfluenser (och här är jag känslig), blir det ytliga giftigt stinkande. Inget ont sagt om sk. kiosklitteratur, dess ton fungerar utmärkt i sitt syfte. Samma ton skär sig snabbt med antikvariatsanekdoter och historier om berättandets krafter. Som läsare forsas jag igenom Barcelonas mystik. Det är snabbt och proppfullt. Mycket snart ser man mönster i markeringarna; 666, hemsökelse, låsta stinkande rum, inristade symboler på författarbringor.
Efter ett tag i sällskap med huvudpersonens självsvek och förvirrade val i riktning mot den snaskiga undergången kan jag inte motstå tanken på författaren själv. Till en spetsfundig och klipsk bibliotekarie som önskar skrivarråd av det geniala berättarjaget säger denne: "Jag föreslog att hon skulle slå an en gåtfull ton, att hon borde bygga upp huvudintrigen kring en hemlig bok som var besjälad av en plågad ande, och att hon skulle lägga in en rad sidohistorier med övernaturliga inslag." Så enkelt trodde du att det var. Så enkelt är det inte. (Okej, din bok har sålt bra med det är inte det som är poängen här.) En känsla skaver av att han inte ens är medveten om expliciteten i detta syfte, att det syns att han har fått för sig att man skriver böcker i förbifarten. Det är du Carlos, tänker jag ganska ogrundat, som köpslår med mörkret när du skriver den här boken. (Eller är det ett sätt att uttrycka avsky mot Hollywood, där författaren skrivit manus de senaste åren?) Du, inte protagonisten, som förpestas och går under av den ohälsosamma prosan? Det blir väl långsökt. Ett mer konkret bekymmer är likheten mellan alla invånarna i Ruiz Zafóns änglalek. Samma utveckling, samma misstanke, samma svek. Man kan skumma igenom partier, vet redan vad som skall hända. Ganska exakt. Samma historia, och nu passar jag mig för att överdriva, kunde lätt ha varit hälften så lång. Och kunde då ändå ha förlängt det innehåll som fick vara kvar. Kunde fokuserat.
Fler argument behövs troligen inte. Vet egentligen inte vad jag hade väntat mig. Kanske lite mer allvar, mer läsarförtroende. Visserligen har jag den ljuva Nattåg till Lissabon färsk i minnet, men även utan en dylik jämförelse vore detta slående undermåligt. Många har sagt mig att Ängelns lek är en bra bok, det får stå för dem. I en slags dualistisk anda kan jag säga att det var länge sedan jag misstrivdes så i en berättelse. Vare sig det gäller tid, engagemang eller bara läslust är det slöseri. Att jag raljerar så dant över en bok så oviktig är bara ett sätt för mig att rensa luften. Resten av dagen ägnar jag befriad åt godare sysslor.

"tills varenda por i min hud var en glödande krater"

Bland beordrad vila flackar jag mellan enkel deckare, annan bästsäljare och 40-talsfiness. I Ruiz Zafóns senaste vädrar jag i förstone trevligt litteraturfokus och fördomar på skam. När första erotiken dyker upp suckar jag av missnöje, får man skriva så här övermättat, symboler lyser kitsch, spänning floskler. Läser en stund till och lugnar ner mig något. Fallada däremot är över all förväntan. Stämningen enorm. Inte bara miljön i det som berättas, själva stämningen i själva texten. Svårförklarat. Att boken skrevs på 24 dagar är fullständigt häpnadsväckande. Ett rus.

Livet är en öppen bok i ett dårhus

Det mest privata (La Intimidad)
Nuria Amat
Översättning: Marika Gedin
Bokförlaget Tranan

I dagarna har jag läst en bok som i månader stått bland de översta på min litterära viljelista. Under höstens bokmässa besökte jag ett samtal mellan författaren Nuria Amat och hennes svenska översättare Marika Gedin och har sedan dess inväntat det rätta tillfället att påbörja läsningen. Ett lättigenkännligt klickljud infann sig. Det är problematiskt att bygga upp den typen av ohämmad förväntan och det resulterade, givetvis, i att jag ivrigt och aningen vårdslöst plöjde boken under en intensiv dag, bara för att genast inse att jag måste läsa den igen. Men å andra sidan, gärna det. Det mest privata skildrar (en) Nuria som ung flicka och som vuxen. Liksom författaren är romanens Nuria moderlös sedan två års ålder, något som präglar hennes (deras) liv i stor utsträckning. Mitt emot barndomshemmet ligger ett mentalsjukhus. Flickan håller det under uppsikt och får en dag bevittna hur en av patienterna tar sig ut genom fönstret och hoppar. Berättelsen fortsätter och återvänder härefter, man får följa hennes reflektioner, hennes sorg och förvirring inför familjen, hennes väg i det vuxna. Mot sin fars vilja gifter hon sig med Páramo – japp, huvudpersonen i Rulfos roman – och därefter med barnbarnet och namnen till berömda Carles Riba som, till pappans oupphörliga glädje, ligger begravd bredvid familjens grav. Hennes andra make tar hand om henne i sin roll som Doktor Död. Eller leder henne ännu längre in i det litterära övertagandet? Han hyr mentalsjukhuset och låter henne bo i alla rummen. En bit in i Det mest privata går min tanke till Unica Zürn och hennes Jasminmannen. Man kan nog säga att böckerna är både jämförbara och inte; det är språklig, litterär, gestaltning av galenskap, av textens faror. Det är kanske inte otänkbart att Amat läst om Jasminen, särskilt inte med hennes litterära erfarenhet i åtanke. Men det som hos Zürn är obevakat och okontrollerat, som kan ta vilka hastiga, svårgreppbara vändningar det vill, är hos Amat försett med ett högre medvetande. Skribenten eller berättaren, har kontroll över det som skrivs, det är medvetet uttryckt och gestaltar ett experimenterande med galenskap snarare än en verklig sådan. Det kan lätt låta som en nackdel - den verkliga sjukdomen är viktigare, mer värd än den föreställda - men det är det inte. Istället blir det tydligt att Amat kan sina verktyg, att hon trollar med nivåerna och njuter av att arbeta vid sin redskapsbänk. Att utreda gränsen mellan författare och det fiktiva är bara att omedelbart ge upp, men det är inte frågan om den typen av meta som är teknisk och instrumentell. Amats fiktionsuppbrytande tendenser har mer en poetisk karaktär. Det romantiska kring böckerna, poeterna, biblioteken och språken lindar in sig i berättelsen, och samtidigt finns det en krass, rå verklighet som stundtals påminner om Bolaño. Minne och människa, gåtor och tendenser. Boken blir ett bibliotek, och därav, på något svårbeskrivligt vis, metafiktiv. Text flyter liksom över och blir liv, blir en del av det som finns utanför. Det gör att Det mest privata känns lite som en organism, med pulserande vener och en kännbar, påtaglig värk. Jag minns plötsligt under min läsning en händelse från lång tid tillbaka, då jag hälsade på en vän i södra delen av landet. Hon hade investerat i en ny bokhylla, en dyr och inbjudande möbel där hon placerat sina älskade böcker i genomtänkta rader. Under just den perioden då mötet inträffade arbetade hon på en vårdinrättning för psykiskt sjuka. Det var, om jag minns rätt, ett mindre ställe, där det fanns utrymme för utflykter och andra gynnsamma dagsaktiviteter. Jag minns att hon berättade om en kvinnlig patient som tillsammans med de andra hade fått komma hem till min vän på fika en dag. Hon hade suttit framför min väns bokhylla med sitt kaffe, som var det bästa hon visste. Plötsligt hade hon vaknat till ur sig själv och tittat stint på min vän. Genom mediciner och andra dämpande variabler i kvinnans sinne hade hon klart och tydligt sagt till min vän: - Akta dig för böckerna! Läs inte för mycket, det var så jag blev sådan här. Sedan hade ögonblicket varit försvunnet och kvinnan hade dragit sig tillbaka in igen. Litteraturen har beskrivits som den galenskap genom vilken romanens Nuria orkar överleva. Så kan det vara. Det kan också vara så att det är litteraturen som är det galnas katalysator, oron, rädslan, som inte går inte att bortse ifrån. Luften hon andas, som samtidigt bryter ner henne, ifrågasätter hennes ordning. Jag är förtjust i denna smala linje som Nuria Amat författar i, den om den insyltade litteraten, om den av sin egen skapelse hotade författaren. Kanske inte den ondsinta litteraturen, men väl den opålitliga, den självstyrda, den organsikt destruktiva. Vilken älskare av litteratur, vilken läsare kan inte identifiera sig med ruset av att tas över av texten? Nuria Amat (författaren) sticker inte under stol med att hon placerar sig själv i ledet av litterära storheter. Hon tar sig an ambitiösa och fritänkande projekt vad gäller jämförelser, översättningar och omskrivningar av tidigare kanonprofiler. Av flera anledningar kan man ge henne rätten att göra det, men man blir särkilt övertygad när man faktiskt läser och begrundar hennes verk. Hennes språk, hennes kunnande och skicklighet, hennes litteräritet går inte att ta miste på. Men starkast av allt är hennes frihet, Nuria Amat skriver fri litteratur.

Javier Marías
Mañana en la batall piensa en mí (1994)
Översättning Kerstin Cardelús och Karin Sjöstrand
Albert Bonnier Förlag

"I morgon under striden, tänk på mig, låt falla ditt slöa svärd. Tungt sitter jag i morgon på din själ, jag är en blytyngd i ditt hjärta. Vak upp, du skuldtyngde, i blod och skuld, och möt i blodig strid din sista dag! I morgon under striden, tänk på mig, och bäva, du skall dö."

I en tidigare recension av Javier Marías roman I morgon under striden, tänk på mig läser jag beskrivningen "raffinerad filosofisk thriller". Felträff, tänker jag, fast jag vet inte riktigt varför. Det är bara själva formuleringen som stör mig, eftersom den på något sätt inkräktar på den djupt poetiska och sorgesamma känsla som jag bär med mig efter läsningen. Fras efter fras sträcker ut handen genom texten och griper tag, stilrent, avskalat, grått, sofistikerat. Dessa återkommande fraser, som brukas igen och igen inom textens ramar, fylls på, ändras. Som man vill lära sig utantill, skriva upp i en anteckningsbok.
"Farväl skratt och farväl oförrätter. Jag kommer aldrig att möta er mer, ni kommer aldrig att möta mig igen. Och farväl längtan, farväl minnen."

Romanens berättare befinner sig i en vacker gift kvinnas sovrum, i färd med att avlägsna hennes kläder för att älska med henne, när hon plötsligt dör. Förvirrad och till synes ensam kryper hon ihop på sängen. Hennes son ligger och sover i rummet intill. Hennes man är bortrest. Det tar inte lång stund. Och precis innan det händer går det upp för henne; hon dör. Ingen tror väl att något sådant händer, att man någonsin skall komma att hålla en död kvinna i famnen och aldrig mer få se hennes ansikte, men ändå alltid minnas hennes namn. Att döden blev som den blev. Det drag av overklighet som döden framträder i.
Berättaren får med sig kvinnans parfymdoftande bh i fickan när han vindlar ut i staden och ut i dödens eftermäle. Romanen handlar om detta eftermäle. Tiden och minnet som följer. Han håller sig tätt intill Marta, det namn som kvinnan bar, genom platsen där hon bodde och genom hennes familj. Han vakar över dem och han vill berätta för dem. Han vet att hon dog stilla. Han förstår inte. Och det är som att han måste stanna kvar i denna händelse, denna egentligen vardagliga händelse, för att förstå.

Flera presstexter nämner romanens genomgående skuldtema. Men berättaren avsäger sig också skulden, ofta i kontemplerande parantetiska inre tankespår - detta är inte på mitt konto.
Jag vill lyfta fram slumpens roll. Alla dessa människor som fått en plats i berättelsen är på något sätt skugglika, de är en slumpens identiteter, anonymitetens identiteter. Textens tycks meddela; det kunde varit du. Eller; var det du? De blir människoexempel, och om vi trodde att historien var klar i å med avslutningen, så får vi veta att allt fortsätter. Allt pågår, nu, igen. Och de där sammanträffandena, att döden symboliskt inträffar samtidigt, som vore det styrt (läsaren tar härvidlag ny fart och tycker sig ana lösningen), blir ingenting annat ännu en enkel händelse. Berättelsen fortsätter på nästa sida och mannen som berättar reser sig ur soffan, känner av whiskyn något, och säger att det är dags för honom att gå hem.
Det finns även en surrealistisk ådra i Marías roman. I ett scenario söker berättaren upp stadens horkvarter för att söka efter sin före detta fru. Han tycker sig se henne och stannar tveksamt bilen. Med en del omvägar beskrivs hur han låter henne träda in i bilen, hur de kör till transvestiternas område, hur de diskuterar i en slags gemensam rädsla och hotfullhet och hur de slutligen genomför ett samlag i baksätet. Men, genom hela denna beskrivning, och även långt senare, är det osäkert om det var hans före detta hustru eller inte. Sanningen är att han inte själv riktigt vet. Kvinnan, sägs det, är mycket lik henne.

Genom den riktning han kliver in ifrån, genom sitt dimmade men klara sätt att framföra detta i ord, genom tilltalets intensiva karaktär och genom de antydande filmska undertexterna lyckas Marías skriva en berättelse som i mitt tycke blir annorlunda på riktigt. Rösten och tonen talar så att läsaren stannar till. Kontemplationen och slumpens lockelse flyttas över. Det hela blir mycket njutfullt.

"När saker och ting är slut får de sitt nummer och världen blir då beroende av berättarna, men bara för en kort tid och aldrig fullständigt, man kommer aldrig helt ut ur skuggan, andra slutar aldrig och alltid finns det någon som står inför ett mysterium."