Javier Marías
Mañana en la batall piensa en mí (1994)
Översättning Kerstin Cardelús och Karin Sjöstrand
Albert Bonnier Förlag

"I morgon under striden, tänk på mig, låt falla ditt slöa svärd. Tungt sitter jag i morgon på din själ, jag är en blytyngd i ditt hjärta. Vak upp, du skuldtyngde, i blod och skuld, och möt i blodig strid din sista dag! I morgon under striden, tänk på mig, och bäva, du skall dö."

I en tidigare recension av Javier Marías roman I morgon under striden, tänk på mig läser jag beskrivningen "raffinerad filosofisk thriller". Felträff, tänker jag, fast jag vet inte riktigt varför. Det är bara själva formuleringen som stör mig, eftersom den på något sätt inkräktar på den djupt poetiska och sorgesamma känsla som jag bär med mig efter läsningen. Fras efter fras sträcker ut handen genom texten och griper tag, stilrent, avskalat, grått, sofistikerat. Dessa återkommande fraser, som brukas igen och igen inom textens ramar, fylls på, ändras. Som man vill lära sig utantill, skriva upp i en anteckningsbok.
"Farväl skratt och farväl oförrätter. Jag kommer aldrig att möta er mer, ni kommer aldrig att möta mig igen. Och farväl längtan, farväl minnen."

Romanens berättare befinner sig i en vacker gift kvinnas sovrum, i färd med att avlägsna hennes kläder för att älska med henne, när hon plötsligt dör. Förvirrad och till synes ensam kryper hon ihop på sängen. Hennes son ligger och sover i rummet intill. Hennes man är bortrest. Det tar inte lång stund. Och precis innan det händer går det upp för henne; hon dör. Ingen tror väl att något sådant händer, att man någonsin skall komma att hålla en död kvinna i famnen och aldrig mer få se hennes ansikte, men ändå alltid minnas hennes namn. Att döden blev som den blev. Det drag av overklighet som döden framträder i.
Berättaren får med sig kvinnans parfymdoftande bh i fickan när han vindlar ut i staden och ut i dödens eftermäle. Romanen handlar om detta eftermäle. Tiden och minnet som följer. Han håller sig tätt intill Marta, det namn som kvinnan bar, genom platsen där hon bodde och genom hennes familj. Han vakar över dem och han vill berätta för dem. Han vet att hon dog stilla. Han förstår inte. Och det är som att han måste stanna kvar i denna händelse, denna egentligen vardagliga händelse, för att förstå.

Flera presstexter nämner romanens genomgående skuldtema. Men berättaren avsäger sig också skulden, ofta i kontemplerande parantetiska inre tankespår - detta är inte på mitt konto.
Jag vill lyfta fram slumpens roll. Alla dessa människor som fått en plats i berättelsen är på något sätt skugglika, de är en slumpens identiteter, anonymitetens identiteter. Textens tycks meddela; det kunde varit du. Eller; var det du? De blir människoexempel, och om vi trodde att historien var klar i å med avslutningen, så får vi veta att allt fortsätter. Allt pågår, nu, igen. Och de där sammanträffandena, att döden symboliskt inträffar samtidigt, som vore det styrt (läsaren tar härvidlag ny fart och tycker sig ana lösningen), blir ingenting annat ännu en enkel händelse. Berättelsen fortsätter på nästa sida och mannen som berättar reser sig ur soffan, känner av whiskyn något, och säger att det är dags för honom att gå hem.
Det finns även en surrealistisk ådra i Marías roman. I ett scenario söker berättaren upp stadens horkvarter för att söka efter sin före detta fru. Han tycker sig se henne och stannar tveksamt bilen. Med en del omvägar beskrivs hur han låter henne träda in i bilen, hur de kör till transvestiternas område, hur de diskuterar i en slags gemensam rädsla och hotfullhet och hur de slutligen genomför ett samlag i baksätet. Men, genom hela denna beskrivning, och även långt senare, är det osäkert om det var hans före detta hustru eller inte. Sanningen är att han inte själv riktigt vet. Kvinnan, sägs det, är mycket lik henne.

Genom den riktning han kliver in ifrån, genom sitt dimmade men klara sätt att framföra detta i ord, genom tilltalets intensiva karaktär och genom de antydande filmska undertexterna lyckas Marías skriva en berättelse som i mitt tycke blir annorlunda på riktigt. Rösten och tonen talar så att läsaren stannar till. Kontemplationen och slumpens lockelse flyttas över. Det hela blir mycket njutfullt.

"När saker och ting är slut får de sitt nummer och världen blir då beroende av berättarna, men bara för en kort tid och aldrig fullständigt, man kommer aldrig helt ut ur skuggan, andra slutar aldrig och alltid finns det någon som står inför ett mysterium."