Förgyllande

Läser ett citat av Manoel de Barros. "To use some words until they belong to no language." Föreställer mig det en stund. Ett ingenmansland. Ett inte, därimellan. Det berömda Vecket.
Det är hypotetiskt så det förslår, men ändå, ordet. Ordet som ett vara och ett ickevara. Fortfarande betydande, fungerande, i rörelse men ändå helt utan hemmahörande. Ett ordets upplysning, för att än en gång referera till den koreanska pilgrimen. Att använda orden så, att de höjer sig över eller kanske endast flyttas ut ur det de definieras av. Är det det som får blir det poetiska målet? Förgöradet som en riktning, om man får tro Manoel. Tål att tänkas vidare på.

Diktsamlingen Birds for a Demolition finns nu att tillgå. Recension av E. C. Belli.

Språk som en dröm

Mitt bland alla tyska nya ord som jag har gett mig i kast med, som skall in där och fastna, påbörja betydelsen och gå vidare in i den på riktigt, dyker tankar om språkets möjlighet att beskriva upp. Att äga världen genom ordet. Närmar sig det poetiska ordet, det öppna, oinringade. Om det finns ett sådant? Hur skulle ordet kunna inneha en sådan frihet om det samtidigt skall representera, stå för något, fungera språkligt? Hur skall man förhålla sig till gränsen mellan det abstrakta och det konkreta, eller snarare kanske det tekniska och det konstfulla? Det som rör sig. Och den (med Mrs B) hastigt dryftade satsen av det möjliga genom det omöjliga återkommer, om än ur en annan vinkel. Ibland känns språk som en dröm. Söker respons och finner i Lispectors Levande vatten. Hon skriver: "För nu menar jag allvar, jag håller inte på och leker med ord. Jag förkroppsligar mig i de vällustiga och obegripliga meningar som slingrar sig bortom orden. Och en tystnad stiger subtilt upp från sammanstötningen mellan meningarna. Skriva är alltså det man gör när man använder ordet som bete: ordet som fiskar vad som inte är ord. När detta icke-ord - mellan raderna - hugger betet har någonting blivit skrivet. Har man väl dragit upp »mellan raderna« kan man lättad kasta ordet. Men där upphör analogin; när icke-ordet har svalt betet har det låtit det uppgå i sig själv. Räddningen är då att skriva förstrött. Jag vill inte känna den fruktansvärda begränsningen som det innebär att leva enbart av vad som kan vara begripligt. Inte jag: jag vill ha en uppdiktad verklighet."

Som om det fanns en

Hundra författare från femtiofyra länder röstade för åtta år sedan om vilken de ansåg vara världens bästa bok och hundra titlar nämns i redogörelsen jag kommer över. Vann gjorde Don Quijote (El ingenioso hidalgo don Quijote de la Mancha) av Miguel de Cervantes Saavedra (1547 - 1616). Inte så många överraskningar i övrigt men namn som Guimarães Rosa, Kazantzakis, Morante och Rulfo saknas definitivt i hyllan. Inte länge till dock. Även från listan över vilka som röstade kommer jag att vaska författare framöver.