Språk som en dröm

Mitt bland alla tyska nya ord som jag har gett mig i kast med, som skall in där och fastna, påbörja betydelsen och gå vidare in i den på riktigt, dyker tankar om språkets möjlighet att beskriva upp. Att äga världen genom ordet. Närmar sig det poetiska ordet, det öppna, oinringade. Om det finns ett sådant? Hur skulle ordet kunna inneha en sådan frihet om det samtidigt skall representera, stå för något, fungera språkligt? Hur skall man förhålla sig till gränsen mellan det abstrakta och det konkreta, eller snarare kanske det tekniska och det konstfulla? Det som rör sig. Och den (med Mrs B) hastigt dryftade satsen av det möjliga genom det omöjliga återkommer, om än ur en annan vinkel. Ibland känns språk som en dröm. Söker respons och finner i Lispectors Levande vatten. Hon skriver: "För nu menar jag allvar, jag håller inte på och leker med ord. Jag förkroppsligar mig i de vällustiga och obegripliga meningar som slingrar sig bortom orden. Och en tystnad stiger subtilt upp från sammanstötningen mellan meningarna. Skriva är alltså det man gör när man använder ordet som bete: ordet som fiskar vad som inte är ord. När detta icke-ord - mellan raderna - hugger betet har någonting blivit skrivet. Har man väl dragit upp »mellan raderna« kan man lättad kasta ordet. Men där upphör analogin; när icke-ordet har svalt betet har det låtit det uppgå i sig själv. Räddningen är då att skriva förstrött. Jag vill inte känna den fruktansvärda begränsningen som det innebär att leva enbart av vad som kan vara begripligt. Inte jag: jag vill ha en uppdiktad verklighet."