Läser ett citat av Manoel de Barros. "To use some words until they belong to no language." Föreställer mig det en stund. Ett ingenmansland. Ett inte, därimellan. Det berömda Vecket.
Det är hypotetiskt så det förslår, men ändå, ordet. Ordet som ett vara och ett ickevara. Fortfarande betydande, fungerande, i rörelse men ändå helt utan hemmahörande. Ett ordets upplysning, för att än en gång referera till den koreanska pilgrimen. Att använda orden så, att de höjer sig över eller kanske endast flyttas ut ur det de definieras av. Är det det som får blir det poetiska målet? Förgöradet som en riktning, om man får tro Manoel. Tål att tänkas vidare på.
Diktsamlingen Birds for a Demolition finns nu att tillgå. Recension av E. C. Belli.
Det är hypotetiskt så det förslår, men ändå, ordet. Ordet som ett vara och ett ickevara. Fortfarande betydande, fungerande, i rörelse men ändå helt utan hemmahörande. Ett ordets upplysning, för att än en gång referera till den koreanska pilgrimen. Att använda orden så, att de höjer sig över eller kanske endast flyttas ut ur det de definieras av. Är det det som får blir det poetiska målet? Förgöradet som en riktning, om man får tro Manoel. Tål att tänkas vidare på.
Diktsamlingen Birds for a Demolition finns nu att tillgå. Recension av E. C. Belli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar