Att låta, att ägas av boken

Upplever ett möte. När man minst anar det, så är det ofta, kan de uppstå. Mötena. Mellan till exempel en hjärna, en individ, en serie erfarenheter och en text. Jag är serien. Texten är Nachtzug nach Lissabon. Väntar med att säga något om den, den är ett område i stunden så intill att upplevelsen, uppfattningen inte bör formuleras. Vid de tillfällen den, av individens önskan att den aldrig må övergå, är stängd och åtsidanlagd, ägnas tanken åt själva fenomenet. Böckers tur och böckers olycka, allt beroende på om stunden för läsningen är den rätta eller ej. Jag svävar iväg i okonkretion. Som om de själva levde. Kände. Stackars böckerna. Och så denna välsignade, som är så utan sans emottagen. Som växt in i läsaren av slumpmässiga skäl. Varje cell i denna värld av ord och vinklar, som individen, i stunden, är förmögen att uppfatta, blir synlig. Existerar. Det är ingen idé att resa frågan om vad det är som avgör, det finns inget svar. En rad, ett ordval, en utveckling, en hel beskrivning, avigheter i förhållande till det beundransvärda, en helhet eller dess delar. Vet inte och vill inte veta. Det handlar inte om genialitet, så fasta begrepp går det inte att luta sig mot. Det handlar om mötet. Enkla särskildheter som skapar ytterligare en särskildhet. Kan man tänka sig det?