"Sekundvisaren vred sig runt urtavlan. Orörlig"

Toussaint är förrädisk. Eller, hans litteratur är det. Och förundrad, brydd, efter de 96 sidor som utgör den svenska översättningen av La salle de bain (1985), undrar jag vad det är jag har haft att göra med. Svårt att formulera en enda utredande eller förtydligande rad om denna uppstaplade, skalade, programmatiska, försåtliga prosa. En man flyttar in i sitt badrum. Lever. Hans tjej Edmondsson kretsar ikring. Ett par polacker, som egentligen utövar konst, skall måla om köket. Det finns ingen färg. De skall istället flå en bläckfisk. Ett brev anländer från den österrikiska ambassaden. Avresa från Paris till Venedig genomförs. Hamnar på hotell, in i badrummet. Edmondsson kommer efter. Ett synnerligen förtätat ögonblick innefattande pilkastning och våldsamhet inträffar. Edmondsson återvänder till Paris. Så småningom även mannen som föredrar badrum. Indelat i tre delar, varje del med numrerade stycken, vissa hela sidor, andra en halv rad.
Så en kortroman rikare känner jag mig inte särskilt rik alls. En serie tablåliknande händelser för "berättelsen" framåt heter det. En ordning jämförbar med Mondrians måleri. Mellan ordningen, det desinfektionerade, det avstannade, det icke-talande och de konkreta händelserna som faktiskt inträffar hamnar en rådvill läsare, en utanför-läsare. Oblatens smaklösa intighet. Upplevelsen får denna övergivna, ja, läsaren till att bokstavligt talat Veta att den måste läsa mer, måste läsa igen. Att bristen på förståelse är en villfarelse. Och en sådan text kan inte vara meningslös. Inte bekväm eller underhållande. Inte djup. Inte ytlig. Inte välbemedlad eller fattig. Finner den intressant. Igen, bokstavligt talat.