Vems värld jag läser

Ann Jäderlund undrar till Elisabeth Hjorth:
Varför är dikter så specifika? Olika? Samtidigt som man kan känna igen sig?
Det är lite som våra yttersta synapser – riktade ut i världen. Utan att kunna
kopplas ihop? Jag känner inte att vi kan ”koppla ihop oss” med varandra, någonsin, riktigt, i det som dikterna är.

Elisabeth svarar:
för mig är det nog ett hopp att dikter är så specifika. Att det går att söka ett motstånd där, mot alla seriekopplade erfarenheter som vill göra världen till en Enda.

Och Ann:
Synapsen ut i världen, det är som ett experiment också, kan orden tänjas till den grad att de får betydelse? Jag menar som främlingskap och igenkänning samtidigt, blandningen.

Jag står inte ut. Att skriva är att stå ut. Men bara om precis något som motsvarar utan att jag förstår
tränger sig på, automatiskt, blint. Blir ett sätt att handla på, i språket, med det.
Inte samma handling som en ”vanlig” handling i världen. Men ändå, en handling, på ett mer okontrollerbart sätt.
Eller inga handlingar går att kontrollera? Säga vad de innebär? Allt är synligt /rörligt. Förändras i olika riktningar, hela tiden.

Det fruktansvärda i världen. Det hopplösa. Uttrycks inte det hela tiden?
Och vissa av våra försök blir bara upprepningar, tautologier.? Man kan inte uttrycka det. Bara uttrycka sig från / ur det?
Vara i det.

Sammanhanget finner man i Ett lysande namn