"Jag sprättar försiktigt med en kniv"

I en familj finns inga fiender. Inte förrän jag har läst Viktoria Myréns debutroman inser jag hur god den titeln är. Fungerande och träffande. Att den håller om så mycket. På många sätt är det en ganska vanlig och tidsbunden roman. Vi möter en småbarnsmamma som fått för mycket av sin roll, på en och samma gång. Inte var det väl så, det skulle bli? Hon flyr (kanske ett orättvist ordval) till lantgården hon nyligen ärvt från sin mormor, lämnar barn och man och skit, ett tag bara, eller? Det känns förutsägbart. På omslaget citeras idel recensenter jag tror är småbarnsmammor, skaver. När Hallberg får jämföra läsningen med den att läsa en spänningsroman, ”snabbt, med andan i halsen”, är jag förstående. Men tänker att kanske med samma ytliga förbifartsläsande. Jag vet inte, orden vill inte riktigt in. Det är välformulerat, naket. Och stilfullt. Men. Jag växlar fram och tillbaka i mitt omdöme. Det som avgör är nog hur vansinnig jag blir på den vansinniga mamman till huvudpersonen, som landar på gården och bara blir kvar. Självupptagen och manipulativ. Plötsligt öppnar sig berättelsen till något mer. Relationerna mellan de fyra generationerna kvinnor, till den välmenande maken, till den förföriska utländska främlingen. Känslorna, aggressionen, hatet, vämjelsen, den genomborrande längtan. Är det sympati man känner? Myrén leder sin bok helt rätt. Hon lägger ut en mängd av det som i mina ögon blir fallgropar och undviker att falla ner i dem och skapa ännu en ointressant 2000-talsskildring av utarbetade och missförstådda småbarnmödrar. Jag vet att det låter hårt, men så är det med trender, linjer, de är riskabla. Kanske tycker somliga att I en familj finns inga fiender hamnar där även den? Den har ämnet, är snackig och känslosam. Men i min tolkning har den en nerv av uppriktig överlevnad som levandegör den, ändå. Det är bra.