tisdag 3 augusti 2010

"a mistake ever to assume that there should be limits on what is possible"

Har tidigare haft anledning att komma in på den intermediale aktören Tom McCarthy, med boktitlar bakom sig som Remainder, Men in Space och Tintin and the Secret of Literature. Snart kommer C. Angående avantgardistisk språkkonst och McCarthys roll i sammanhanget finns ett par mycket givande artiklar:

Experimental fiction: is it making a comeback?

To ignore the avant garde is akin to ignoring Darwin

C by Tom McCarthy

4 kommentarer:

Mrs. B sa...

Har du läst något av honom? Själv blir jag både nyfiken och provocerad av artiklarna du länkar till. Och jag ställer mig frågor som så ofta till manifesterande: varför? vem vänder han sig till - kritiker, författare (verkar mest var dem, faktiskt, och därmed tappar jag lite intresset), läsare? Jag blir så in i norden trött på detta revirpissande, denna kamp över monopolet på vår verklighetsuppfattning. Mycket skulle iofs förlåtas om McCarthys alster verkligen är briljanta. Så visst, jag ska läsa någon av hans romaner, det ska jag verkligen.

On Word Arts sa...

Först tack för dina intressanta reflektioner!
Jag har läst Remainder för ett par år sedan och tänker läsa om den nu, de andra två läser jag snart för första gången. Och C tror jag.
Jag höll på med frågor om fiktion och verklighet då, och jag minns Remainder som läsvärd och intressant. Med en mycket särskild ton, en instängd stämning. Huvudpersonen befinner sig i ett slags mentalt icke-läge där han "jagar" autentisitet efter en smått surrealistisk, och overklig, upplevelse. Jag tog också del av McCarthys radioarbete (INS) på utställningen Eklips och uppskattade det mycket. Minns inte riktigt Remainder som lika omvälvande. Men min uppfattning, så här långt, är att han har en uppriktig ambition att förhålla sig försökande och prövande inför verklighetsbegreppet. Människans oförmåga att fastställa verklighet. Att det är precis det som är hans därför. Personligen tycker jag att han är mycket hjälpt i den ambitionen av att arbeta med och undersöka olika medier och det blir svårt att tänka kring honom som främst författare.
Jag undrar om du menar att hans förnekande av begrepp och klassificering, som realism, experimentell etc., är ett försök till monopol. Kanske missförstår jag dig?
Huruvida störande revirpinkande kan ursäktas av briljans låter jag idag vara osagt. Jag kan i stunder ana ett sökande för enbart sökandets skull, men jag vet inte riktigt ännu. Låt oss återkomma dit.

Mrs. B sa...

Tack själv för ditt belysande svar! Jag tror säkert att McCarthy är uppriktig i sin verksamhet. Det som provocerar mig är de likhetstecken han drar mellan utvecklingsläran och en litterär utveckling, där den moderna/realistiska romanen beskrivs som en lägre stående form. Nu kanske det mest var en provokation. Samtidigt innebär ju den förenklade dikotomin att hans egen litterära produktion hamnar i något slags ”experimentellt” fack, oavsett hur illa han tycker om klassificeringar. Att McCarthy dessutom verkar både kritiskt och någorlunda kommersiellt framgångsrik får mig också att undra över det underdogperspektiv han intar. Varför borde fler författare skriva som han? Vad förväntas vi vinna på det – ett bredare (mer medialt och kommersiellt uppmärksammat?) litterärt utbud, som Zadie Smith efterlyser, eller, som McCarthys litterära utvecklingslära antyder, en högre (paradoxalt nog mer ”autentisk”?) form av kritisk verklighetsundersökning? Det förra sympatiserar jag med, det senare förhåller jag mig skeptisk till. Och det är nu jag önskar att jag läst Remainder, för beskrivningarna av romanen för - kanske helt felaktigt - mina tankar till en text där författarens skepsis inför autenticitetsbegreppet och subjektets autonomi är det verkliga fängelset, en närmast narcissistisk besatthet av det undflyende, splittrade jaget och dess lönlösa försök att en gång för alla (själv)definiera. Om detta är den logiska utvecklingen av romanen, må den dröja säger jag bara. Den påminner mig mest om en priviligerad tonårsinsikt i stil med The Beach (oj, jag känner mig splittrad och söker det äkta, oj, alla andra känner gör samma sak, vilket avslöjar allt som oäkta osv). Jag önskar istället fler ”experimentella”, postmodernt influerade romaner som undersöker det möjliga och inte enbart det omöjliga. Kanske är jag orättvis mot McCarthy som dessutom verkar ha skrivit något annat iom sin senaste roman. Dock undrar jag i hur hög grad hans vision av den framtida romanen mest är en bekräftelse av hans egna alster.
Revirpinkande är, erkänner jag, fö en ganska vulgär term med vilken jag ville dra uppmärksamheten till att det så ofta verkar vara just manliga författare som gör anspråk på att veta/skriva bäst - istället för att bara skriva, liksom. Nu springer jag iväg i det här inlägget, men hela idén med hur man bör skriva påminner mig om en bloggdebatt på tv där en ung arg man rasade över BlondinBellas ”omoraliska” och ideologiskt förkastliga framgångar och alla helst skulle se att man en gång för alla kunde stoppa hennes bloggande. Vilket fick mig att tänka att det var en jäkla tur att det inte var upp till honom att bestämma det.

On Word Arts sa...

Jag förstår precis din inledande kritik. Det är en slarvig likställning, och jag inser dessvärre att jag nog själv kan uppfattas lägga in en liknande värdering. Rent smakmässigt kan man ju föredra det ena eller andra, men bilden av en allmän linjär utveckling av förbättrande fungerar föga. Men det är inte sällan man möter en dylik inställning där realism får stå som grå (och relativt odefinierad) cementgrund från vilket allt utgår/utvecklats.
Vidare, återkommer inte alltid diskussionen om experimentell konst till sanningsbegreppet, iaf. i postmodern omgivning? Som att det "tiltade", det oslipade (och i min erfarenhet det fula, provocerande) per se vore mer autentiskt, åtminstone teoretiskt. Intressant och jag har i stunden ingen glasklar förklaring till varför.
Jag funderar också på hur en sympatisering med det experimentella skall undgå en negativt värderande inställning till det traditionella eller kommersiella. Och ändå inte falla in i att vara ett substanslöst testande för sin egen skull som du antyder.
Jag måste säga att romanen, som jag minns den, är mycket mindre experimentell än vad det kan låta som. Kanske tankeexperiment snarare än litteraturexperiment. Och med en tydlig vilja att vara underhållande, kommersiellt fungerande litteratur.
Det du skriver om narcisistsik besatthet av det undflyende jaget är spännande. En självälskande inställning till det sprängande inre, det som inte kan greppas. Kan fungera utan att fängsla in om det gäller det litträra, men inte om det gäller författarposition.
Vi tycks vara av samma åsikt om hur det experimentella kan arbeta på ett genererande sätt. Men kan man tänka sig en möjlig/nödvändig involvering av det omöjliga i ett experimenterande med det möjliga?
Jag vill inte företräda McCarthys litteratur ännu, men vill gärna se vad som händer med den utifrån de perspektiv vi nu diskuterar.
Att han talar i egen sak tror jag verkligen stämmer, vilket förtjänar sin kritik, i alla fall vid en fördjupning.
Det intellektuella dickswingandet kan ju göra vem som helst matt, och den linjen tycks vara häpnadsväckande svåravlivad. Det är därför, tycker jag, det är så tillfredsställande när aktörer som till exempel Acker eller Rudan bara ger sig rakt in i den otillgängligheten.
Ditt svar har så många givande infallsvinklar att jag säkert tappat bort någon nu. Ber om ursäkt isf. och återkommer gärna.