Något hos våldet undgår alla begreppsnät

I Zygmunt Baumans Skärvor och fragment (Daildalos 1995) läser jag om det postmoderna våldet och om Jean Baudrillards upprepande av en värld av skenbilder. Bilder av verkligheten verkligare än verkligheten. Där representationen sammansmälter med det representerade, där allting är en representation. Där bilder, i bred bemärkelse, kamouflerar frånvaron av den verklighet som kunde tänkas ta befäl över dem. Det som inte är på riktigt blir norm över det riktiga. Där underhållningens estetiska kriterier kan ersätta moraliska. Jag tänker på ››ordningsbevarande kontra våld›› i litteraturkonsten, det kontrollerade, det okontrollerade, det regelbundna, det förutsägbara och dess motsatser. Och vad som kan vara motsats när motsatsen blivit norm. Hoppas få tid i eftermiddag, att läsa vidare.