torsdag 18 mars 2010

"as if there were some stranger in the room listening to my refrain: I'm so lonely"

Jag läser och läser. Angenämt, en period av lust till det flytande ordintaget, att inte alltid ta för given. I den senaste boken tog det ett tag innan jag förstod att berättarrösten inte var en kvinna. Jag kan inte erinra mig att det har hänt förut, inte på ett så påtagligt sätt. Först tänkte jag att det var min egen läsning som brast, att jag var fördomsfull eller ouppmärksam, helt enkelt förutsatte (i något konstigt distraktivt tillstånd) att det var en kvinna därför att författaren är av det könet. Men känslan kvarstod, även när jag visste hur det låg till. Jag visste att det var en medelålders man på Manhattan, bilden av honom växte fram, ändå den där känslan av kvinnligt tänkande. Inte i meningen typiskt kvinnligt, så tänker kvinnor eller något liknande. Bara en magkänsla.
Historien tog sig vidare. En bra bit in bland boksidorna var jag långt ifrån övertygad, av historien, av rösten, sannolikheten (även om ordet i sig är rätt onödigt vad gäller litteratur), av personporträtten. Det skavde i det nästan filmiska dialogförandet. Gesterna och sättet människor bemötte varandra. Särkilt illa blev det i vissa dialoger med systern Inga.
Jag hade också svårt för passagerna som tycktes vilja lära ut psykologins eller filosofins grunder, inflikade lektioner om Freud, Hegel och Kant. Dessa konstruktioner ligger över berättelsens verkligare innehåll som en tröttsam dimma, en idé som säkerligen kunde ha bakats in och funnits inom fiktionen. Jag kan förstå viljan att tillföra teoretiska aspekter till utvecklingen och samtalen, men varför låta karaktärerna förläsa dem för varandra, redovisa dem.
Om jag nu skall vända riktning i omdömet har det enkla familjedramat en bit in också sugit in mig i sin värld. Vankelmodig forsätter jag njutande att läsa, vill veta mer om relationerna jag har så svårt för, vill få fler sexuella fantasier ledsam kantade av en enorm ensamhet beskrivna. Vill fortsätta att befinna mig där, vill se om det antydda hoppet får möjlighet att blomma ut, bli något annat.
Efter utläsning är läsaren i mig lite tömd och besviken, samtidigt tillfredsställd av att ha befunnit mig i en annan värld, i en New Yorksk vardag och i stillsamma människors avskalade tankar. Jag har svårt att riktigt fånga Siri Hustvedts sätt att skapa behov av mer av hennes vanliga dödliga. Men i The Sorrows of an American har den tilltalande tiltning hon ofta framskriver inte lyckats göra sig av med alla byggställningar. Det syltiga i våldsamt svettiga män som finner sig själva i kvinnokläder eller traumatiska dockor som avslöjar familjehemligeheter blir i mina ögon överdrivet. Det lugna, ofta vackra berättandet hade mått bättre av en lägre nivå av specialiteter och kunskapsambitioner.
Jag har inte följt bemötandet av Sorgesång, men min gissning är att den omtalats varmt. Det vore roligt att höra vad ni andra som har läst tycker.

10 kommentarer:

Hermia sa...

Jag läste och förvånades över att den fått ett så översvallande mottagande - läste vi samma bok? Riktigt besviken var jag också då
Sorgesång kändes inte rätt men till en början föll jag för den - precis som jag gjort för hennes tidigare romaner, som dock hållit till slutet. Här kan du läsa några av mina tankar efter att ha läst den http://hermiasay.blogspot.com/2009/05/sorgesang-sorrows-of-american.html

Jag har den tyvärr inte färsk i minnet längre. Men minns den inte så lite besvikna upplevelsen över att det inte var mer än så här.

On Word Arts sa...

Tack Hermia, både av dina omdömen och av kommentarerna till ditt inlägg förstår jag att jag inte är ensam. Min upplevelse är att texten var ojämn från start, stundtals nästan illa genomarbetad, men liksom du fann flera goda egenskaper till en början var jag ändå dragen till texten. Den slutgiltiga känslan är att den, grunden i den, kunde ha varit så mycket bättre.

Caroline sa...

Jag var tvungen att gå tillbaka i min egen blogg och se hur jag kände när jag läste romanen, ety vid det här laget minns jag bara att jag till slut slog ihop "The Sorrows of an American" med en känsla av besvikelse. Tycker du sammanfattar det bra, när du säger att den i grunden kunde ha varit så mycket bättre.

http://tchoupitoulas.wordpress.com/2009/05/25/nar-man-laser-brooklyn-over-prarien-genom-fjordarnas-slaende-sillstjartar/

On Word Arts sa...

Tack igen, av någon märklig anledning gör det mig nöjd att upptäcka att det inte bara var hos mig det inte fungerade. Beskrivningarna överensstämmer, på så många plan. Jag vet inte riktigt varför jag fått för mig att kritiken varit varm. Kanske har jag blandat ihop det med Hustvedts-drevet som följde när boken kom ut här i Sverige och man kunde se författaren med make i alla upptänkliga medier under ett par veckors tid. Jag håller med dig i det du skriver om trygghet, absolut, men som sagt, ibland reste jag blicken från boksidan i ett kort skratt för att det helt enkelt blev så fånigt i dialogerna.

Caroline sa...

Jag vill minnas att många bloggare var positivt inställda till denna roman, kanske var det eg enkom ett moln av ivrig förväntan som jag misstolkade, romanen var ju trots allt mkt efterlängtad. Jag själv förväntade mig 1. ngnting allra minst a par med "What I Loved", följt av 2. halsavsågning vid mitt inlägg efter läsning. Blev därför mkt nöjd när Hermia höll med mig om att romanen var ett antiklimax.

On Word Arts sa...

Jag får plötsligt lust att läsa om "What I loved", för som du antyder, visst var den något helt annat. Planerar även att läsa de 2 senaste av Auster som jag också missat. Hoppas inte "Travels in the Scriptorium" var en tillfällig resning.

Caroline sa...

Jag planerar en strax omläsning av Morrisons "Beloved" men insåg just att jag antagligen inte äger den. Där gick den fredagskvällen åt spillo!

En av anledn till att jag så lätt kan bojkotta (nåja, kanske, jag vet inte,) Auster, är att jag aldrig förstått hans storhet. Eller, jag har försökt läsa en (1) roman av honom och vi kom inte alls överens; det gick t.o.m. så dåligt att jag inte är intresserad av att försöka igen. Inte inom de närmsta tre åren, hsh.

On Word Arts sa...

(leende) där ser man, all respekt åt det, flera håller med dig. Även jag har varit trött trött över det senare, men jag sticker inte under stol med att jag hänfördes av triologin när jag som tidig läsare tog del av den. Undra just vilken du försökte med. "Beloved" förstår jag som omläsningsvärd iallafall.

Caroline sa...

Åh, det var trilogin jag försökte mig på. Måste vara fem år sedan.

Jag tyckte mkt om "Beloved" när det begav sig, sedan diskuterade jag (icke-existensen av) manligt/kvinnligt språk med http://interweaves.wordpress.com/ och beslöt mig för att läsa om "Beloved" just för att den anses vara skriven på "kvinnligt språk" - få saker provocerar mig så mkt som denna märkliga uppdelning av mänskligheten.

Hmmm, låter som ett blogginlägg... Kanske.

On Word Arts sa...

Det ser jag fram emot!
Det var just den uppdelning jag avstod från att mena i inlägget. Den är svår. Hur skulle isf dessa båda sidor definieras? Att något lägger sig i linje med en rådande konvention, föreställning om, ett könsspecifikt språk möjligen. Annars har jag svårt att få det att gå ihop.