"as if there were some stranger in the room listening to my refrain: I'm so lonely"

Jag läser och läser. Angenämt, en period av lust till det flytande ordintaget, att inte alltid ta för given. I den senaste boken tog det ett tag innan jag förstod att berättarrösten inte var en kvinna. Jag kan inte erinra mig att det har hänt förut, inte på ett så påtagligt sätt. Först tänkte jag att det var min egen läsning som brast, att jag var fördomsfull eller ouppmärksam, helt enkelt förutsatte (i något konstigt distraktivt tillstånd) att det var en kvinna därför att författaren är av det könet. Men känslan kvarstod, även när jag visste hur det låg till. Jag visste att det var en medelålders man på Manhattan, bilden av honom växte fram, ändå den där känslan av kvinnligt tänkande. Inte i meningen typiskt kvinnligt, så tänker kvinnor eller något liknande. Bara en magkänsla.

Historien tog sig vidare. En bra bit in bland boksidorna var jag långt ifrån övertygad, av historien, av rösten, sannolikheten (även om ordet i sig är rätt onödigt vad gäller litteratur), av personporträtten. Det skavde i det nästan filmiska dialogförandet. Gesterna och sättet människor bemötte varandra. Särkilt illa blev det i vissa dialoger med systern Inga.
Jag hade också svårt för passagerna som tycktes vilja lära ut psykologins eller filosofins grunder, inflikade lektioner om Freud, Hegel och Kant. Dessa konstruktioner ligger över berättelsens verkligare innehåll som en tröttsam dimma, en idé som säkerligen kunde ha bakats in och funnits inom fiktionen. Jag kan förstå viljan att tillföra teoretiska aspekter till utvecklingen och samtalen, men varför låta karaktärerna förläsa dem för varandra, redovisa dem.
Om jag nu skall vända riktning i omdömet har det enkla familjedramat en bit in också sugit in mig i sin värld. Vankelmodig forsätter jag njutande att läsa, vill veta mer om relationerna jag har så svårt för, vill få fler sexuella fantasier ledsam kantade av en enorm ensamhet beskrivna. Vill fortsätta att befinna mig där, vill se om det antydda hoppet får möjlighet att blomma ut, bli något annat.
Efter utläsning är läsaren i mig lite tömd och besviken, samtidigt tillfredsställd av att ha befunnit mig i en annan värld, i en New Yorksk vardag och i stillsamma människors avskalade tankar. Jag har svårt att riktigt fånga Siri Hustvedts sätt att skapa behov av mer av hennes vanliga dödliga. Men i The Sorrows of an American har den tilltalande tiltning hon ofta framskriver inte lyckats göra sig av med alla byggställningar. Det syltiga i våldsamt svettiga män som finner sig själva i kvinnokläder eller traumatiska dockor som avslöjar familjehemligeheter blir i mina ögon överdrivet. Det lugna, ofta vackra berättandet hade mått bättre av en lägre nivå av specialiteter och kunskapsambitioner.
Jag har inte följt bemötandet av Sorgesång, men min gissning är att den omtalats varmt. Det vore roligt att höra vad ni andra som har läst tycker.