Sprätta?

Jag minns när jag, som lillgammalt ung, började köpa poesisamlingar. Minns att något av de större förlagen hade ett hörn på bokmässan där de mer eller mindre skänkte bort vackra samlingar av mer eller mindre kända poeter från åren som gått. Kanske var det fem för hundra? Jag bar hem påsvis, och gav bort och samlade i hyllan, och sprättade. För många var just sådana, att man fick sitta där med kniven och liksom själv nå fram till texten, ta sig fram till den, göra den tillgänglig. Utan att förstöra kanterna. Underbara syssla.
Nu sitter jag här med en av de trehundra Spartorna och undrar om jag skall sprätta mig fram till Lotass språkuniversum. Eller om jag skall låta den vara orörd och slät av den enkla anledningen att jag har fått tag på en... Som en slags vördnad.