VI som läser

Innan jag äter en sen middag och sedan sätter mig till rätta i soffan med min just nu mycket efterlängtade bok måste jag skriva ett par rader om dagen och en hjälte jag mötte. Det är en rätt lång historia som jag själv knappt orkar med, så jag summerar och drar slutet i all förbifart. Under förmiddagen stötte jag på ett problem. Ett stort och tungt paket hade skickats till oss från utlandet och av diverse anlednignar, deras skuld såväl som vår, hade fraktbolagets båda leveransförsök misslyckats. Efter internationella telefonsamtal, paketspårning, postsökning, köande, uppletning av engelsspråkiga tyskar, hopp om lösning, men sedan ytterligare ickeengelska telefonköer, ytterligare postköer och ett par moment till konsterade jag att taxi var det enda möjliga. Eftersom paketet fanns placerat på ett postkontor långt inne på ett stort köpcenter var inte heller det alternativet helt okomplicerat. Efter att ha traskat upp och ner längs kön med taxibilar, utan att ens kunna få dem som satt och väntade att förstå att jag ville muta till mig lite bärhjälp (glömde nämna att jag hade den sovande 5månadersmänniskan i sele på magen) ser jag plötsligt en rejäl taxibil med en rejäl farbror i, och över ratten ligger en minst sagt rejäl bok...
När jag sedan får honom att köra runt där i kvarteret utan att hitta parkering, att köra till parkeringshuset och sedan följa med mig in i centret och till posten och vänta där med mig tills paketet plockats fram, bära det till parkeringshuset och slutligen kör mig hem mot en nästan skamligt billig peng och jag då tillslut alltså har lyckats med detta omöjliga projekt tänker jag på den läsande taxichauffören. Jag valde honom för att han var en läsande individ. Alla de andra satt och sov. Han läste. Han kunde fin engelska. Han muttrade men log varmt när jag beskrev mig själv som taxikunden from hell. Han läste en tjock bok, det var någonting med det.
Och när vi skildes åt sa han att han skulle åka hem, att han hade förtjänat det. Det hade han.