Orden som flyr

Lyssnade igår på veckans Biblioteket, denna gång om läsning, läsande. Bland de många spåren togs läsandets hastighet upp. Resonerande kring Hur man läser. Fort. I förbifart. Okoncentrerat. Nära. Intensivt. Att läsa om, och om igen. Det var iallafall hit min tanke gick under kvällen som följde. Idag hade jag tillfälle att under en promenad lyssna på en ljudbok och jag kunde inte låta bli att fundera över vad det är med den sysslan som jag finner så svårt. Vad det är som gör att jag måste börja om så många gånger, varje gång. Varför går texten inte in? Det går väl att förklara med att jag måste ha de visuella orden, att mitt läsande har lärt sig så, när orden syns, då går de in. En liten uttalande röst i huvudet som förmedlar. Som på något subtilt sätt måste skilja sig från den, inte alls dåligt läsande, röst som huserar i Ipoden. Jag måste läsa högt (i huvudet) för mig själv. Måste pausa korta ögonblick och höra. Måste styra intaget av språk och berättelse. När jag traskar med den andra rösten och försöker ta in de fantastiska inledande kapitlen i Blood Meridian, så har jag, plötsligt, planerat middagen, planerat eftermiddagen, åter memorerat något jag glömt, spanat in genom något fönster och funderat på de som bor där, tittat på höstlöv och tänkt på färger etcetera etcetera. Ni vet, som ett sådant där ypperligt exempel på hur man inte gör när man mediterar. Var enda sablans tanke glider inte obemärkt förbi utan kliver in och tar över. Vaknar upp till texten och har ingen aning om vad som har hänt. Spolar tillbaka. Samma sak igen. Kanske blir det något bättre vid stillasittande, men då blir jag å andra sidan rastlös... Vad göra (om man ändå vill lyssna på böcker ibland)?