"Hon tänkte ordet igen"

Inte många ord skrivna. Många däremot lästa och med krasslighet och självomhändertagande, stundom, fjäderlätta, varma saker. En passage fångar min uppmärksamhet, bland det försökande, bland det konstruerade och svindlande nära tillrättalagda, läser jag: "När hon såg upp hade himlen hukat sig över dem. [...] Det var lönlöst. Folkmassan var det den var. Det fanns inget sätt att rubba den, tränga sig igenom den eller beveka den. Man andades i takt med massan och sjöng dess sånger. Man väntade på massans eld."