Word Shaker

Inledningsvis var jag skeptisk. Lite grinigt inställd nästa. Hur jag övermättats med, och tjatat om, dessa säkert välvilliga men likfullt tålamodskrävande barnslerier. Pluttiga, underifrån killande, balanserande där på staketet. Kanske vuxenbok, kanske ungdomsbok. Nej, det är en ungdom det handlar om, som kanske berättar, men det Är en vuxenbok. Yeah right. (Inget ont sagt om ungdomsböcker per se.) Men det där har jag sagt nog om egentligen, denna min bittra ådra vad gäller just den genren. Så hände det sig nyligen att under en vecka sa två av varandra oberoende medelålders män till mig helt oprovocerat att Markus Zusaks The Book Thief var den vackraste bok de någonsin läst. Möjligen kunde jag se på dem att de var så där dagen efter utläsningsupprymda, när man inte helt väger sina ord, men budskapet var ändå tydligt. Det var uppskattande.
Jag påbörjade. Och som jag anat var anslaget genast där. Första rubriken innehåller ordet choklad. Men ganska strax fanns bland allt listande och finurligande en ton som sög inåt. Orden som valts. Tystnaden som uppstått. Döden berättar. Döden ser himlens färger skifta, anta olika nyanser då olika människors själar skall plockas upp. Han greppar om dem och för dem ut ur den kallnande kroppen. Håller dem varsamt i sin famn och går sin väg. Under det andra världskrig som utgör tidslig spelplats har Döden alltför mycket att göra. Det uppstår något i ett möte med en flicka. Döden hämtar hennes bror vid ett tåg på väg till München, den kommunismanklagade modern skall lämna sina barn i tryggare händer. Bara flickan, Liesel, kommer fram. Döden möter Liesel och kommer att minnas henne, hennes sätt att se, uppleva närvaron. Kommer att följa henne och möta henne igen. Liesel landar på Himmel Strasse hos Rosa och Hans Hubermann, en svärande fyrkantigt byggd forstermoder och en läkande, änglalik fosterfader med ögon av silver. Snart har hon en bästa vän i grannpojken. Kriget rasar, rasar. Ödet vill att en ung judisk man skall behöva deras hjälp och Liesel får en livsavgörande hemlighet. Sedan var det det med böckerna. Hans lär, under sina nattliga timmar intill Liesels marddrömsmotstånd, flickan att läsa. Hon har en bok, som hon stulit från en dödgrävare på sin brors begravning. Snart har hon fler. Som hon stulit. Hon blir inbjuden till ett bibliotek av närmast hisnande storlek och karaktär, hon lär känna böckerna, språket, orden. Blir en Word Shaker.
Här lägger sig alltså The Book Thief tydligt i linjen av litteraturälskande litteratur. Och med ovan nämnda bittra ådra i tanken konstaterar jag nöjt att Zusak låter litteraturen vara ifred från allt magiskt, mystiskt, gåtfullt labyrintiskt. Litteraturen i Boktjuven är reell. Döden må fara runt och prata med fantastiska manér, men den magi som uppstår kring orden och läsandet är Liesels egen. Hänförelsen. Barnet som upptäcker. Fyller tystnaden i skyddsrummen, får tiden att gå hos de förtvivlade människorna. Historien är sorglig och hjärtskärande, ändå precis som jag anat feelgood. Värmande. Verkligen sentimentalt, men, det kan kanske vara ok. Om de där båda männen stängde berättelsen om den uppnosiga pojkflickans bravader och tänkte att det vara det vackraste så kan det vara väl. Säg inte att jag inte varnat för publikfrieriet, det är stundtals övertydligt. Men Zusak kommer undan genom de sinnerika konstruktioner färgerna, bilderna ges genom. Den eliptiska, poetiska tonen som träder fram och väcker. Att han emellanåt tillåter tystnaden vara beskrivningarnas viktigaste komponent. En bok att försvinna i, att kanske tröttna på och ändå behöva, vilja läsa vidare i, att stänga in sig med.