"Situationen var alltså följande: tecknet tjänade till att beteckna en punkt, men samtidigt visade det att där fanns ett tecken, vilket är ännu viktigare, därför att punkter fanns det så många, men det fanns bara ett tecken, nämligen det här, och samtidigt var tecknet mitt tecken, tecknet på att jag fanns, därför att det var det enda tecken jag någonsin gjort och jag var den ende som någonsin hade gjort tecken. Det var som ett namn, namnet på den där punkten, och dessutom mitt namn som jag hade inpräglat på den där punkten, kort sagt det var det enda namn som fanns tillgängligt för allt som krävde ett namn."
Ur: "Ett tecken i rymden", ur Kosmokomik (Tutte le cosmicomiche) av Italo Calvino
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar