Skrattet åt misantropin

Jag tänker ofta på Thomas Bernhard. Det är lätt att göra det men, varför gör man det, egentligen, varför släpper han inte taget? För att han är så omutligt pockande, med sina repetitiva texttal, så oresonligt påkallande av uppmärksamhet där i berättandet, så sofistikerat gastande, så lågmält ivrig? När jag läser Bernhard känner jag mig omhändertagen. Omsluten av hans stora tankespår. Som i ett samtal man aldrig vill skall ta slut, rädd att gå miste om det som i så fall inte sägs. Jag är på inget sätt färdig med att läsa Bernhard och samtidigt på något plan trygg om att man kanske inte kan bli det. Det finns alltid en fortsättning. Ett öppnande.
Av Lars Rings recension av Helt enkelt komplicerat förs jag vidare in i Bernhards relation till det komiska. Vare sig där eller när jag senare går till Norstedts utgivning av Helt enkelt komplicerat och andra texter från 1991 och förordet undertecknat Daniel Birnbaum och Anders Olsson finner jag någon större vikt vid humor. Jag tvivlar plötsligt på min läsning. Hatet som överlevnadsstrategi, nazismen, sjukdomen, äcklet inför mänskligheten är inte det jag främst upplevt. Inte det jag förknippat. När berättarrösten om var och varannan gestalt i det överlastade rummet cyniskt viskar "gammal nazist" har jag skrattat. Skrattat åt det förädlade udda. Visst har jag även sett mörkret (Varför mörker? Varför alltid samma totala mörker i mina böcker? frågar Bernhard i texten Tre dagar), men ändå inte tagit det på tillräckligt stort allvar. Inte förtjänat det. Således ändras mitt fokus för närvarande från underhållningen genom den groteska parodin till det nattsvarta.