Än en gång Raymond Pettibon på Contemporary Fine Arts. Jag var där när de öppnade, men var tvungen att återvända under helgen som passerade. Och jag frågar mig, hur många fler timmar skulle jag inte behöva? Det är egentligen självklart att Pettibons utställningar tar tid. Även om ett par av teckningarna består av enbart bild har flertalet därtill svårläst och tidvis svårtolkad text. Ett rent gytter av intryck med andra ord. Fyra väggar välfyllda med skrynkliga, tufsade pappersark. Färger och skrik. Versaler och nakenhet. Jag försöker räkna ut hur många gånger jag tagt del av Pettibon i utställningar, men jag vet faktiskt inte längre. Så är han också slående produktiv (och har därför inte heller nått de svindlande prishöjder somliga andra mindre produktiva gjort). Produktiviteten, eller snarare hatigheten, yvigheten, spontaniteten i teckningarna är viktig. Blir burdust och upprört, skränigt även sedan punkuttrycket är passerat eller iallafall inte längre centralt. Fult, fel på ett eget sätt. För det är alltid motsatserna i Pettibons bilder som skapar den specifika dragningskraften. Det återkommande vulgära bredvid det så uppenbart intellektuella. Estetik och politik. Konstvetande och filosofiska spörsmål. Den teoretiska medvetenheten som karvar fram något att tillägga genom utfläkta slarviga kroppar och eregerade organ. Eller tvärtom. "WITH HELGA AROUND I FEEL AS THOUGH I COULD WRITE ANYTHING - SONNETS, LOVE POEMS, LIMERICKS, COOKBOOKS, PLAYS, NOVELS, THE MORNING PAPER..." Vilken är den amerikanska historia han skriver? Eller den konsthistoira? Vad blir följderna av det sammantagna?CFA ger återigen ut en brukbar katalog i samband med utställningen, och glädjande nog är avbildningarna tillräckligt stora för att man skall kunna fortsätta uttolkandet i efterhand. Kanske tillgodogöra sig den Väldiga poet som bor i konstnären. Sinom tid eller i ögonblick av insikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar