Am

Nicole Krauss Great House har fått mig att fundera över den amerikanska litteraturen. Självfallet går det inte att generalisera riktigt så grovt, men jag har ändå funnit skäl att höja ett ögonbryn. För trots att Great House skulle kunna ses som ett tecken på utveckling i författarskapet - det finns en mognad, en säkerhet i tonen som gör att de tidigare naiva inslagen reduceras åtminstone något - är den långt ifrån fri från den tunga börda som spår av konstruktion kan ge. Jag har under läsningen, som, skall erkännas, har haltat något genom sommarens sociala och lata veckor, ofta blivit positivt överraskad. Flera av historiens delhistorier har greppat tag eller berört både vad gäller formulering och innehåll. Som till exempel den om mannen som efter fyrtio år inser att hans livspartner fött ett barn som hon genom en annons i tidningen gav bort till en främmande kvinna. Ensam kvar i livet försöker han febrilt att ta in den uppgiften, att hon gjorde det, att hon har levt med det, i sin tystnad. I stunder som dessa blir det uppenbart att Krauss numera skriver med mer erfarenhet i bagaget, mer liv att utgå ifrån. Det blir ibland så lätt att bara glida med i det litterära flödet. När rummet runt en blir perifert och bokens personer tar över. Vilken läsarens lön! I samma sekund som jag formulerar det så, så undrar jag om jag egentligen kan minnas en enda bok som lyckats med konsten att hålla det greppen helt igenom. Det får bli en senare fråga. Krauss roman gör det inte. För lika magisk som den litterära förmågan kan vara, lika platt faller den om det inte fungerar. Det blir som att tända upp ett blåaktigt operationsljus över hela saken. Allt syns, all svårfångad nerv är över. En skön dans som plötsligen bara blir domnad rörelse. Kanske borde hon enkelt ha släppt lite på sin skapande, slipade, ordnade förmåga. Tagit ett glas vin, vad vet jag. Irriterande välordnat blir det iallafall.
Och det är någonstans i den slutsatsen som tanken går till bekymret med det tillrättalagda, ordnade, konstruerade i den samtida amerikanska prosan. Skulle gladeligen ta emot motargument, men här och nu kan jag åtminstone komma upp med ett dussin namn jag läst som platsar i beskrivningen. Och jag frågar vidare: hur beskrivs den samtida "amerikanan" rent generellt? Är det bara min aviga inställning, eller är den värd en dylik kritik? Och, mer konkret, är Cormac McCarthy, som jag tror, ett bra exempel på någon som verkligen inte förtjänar beskrivningen? The Road är inte tillräckligt färsk i minnet för att jag skall kunna avgöra, men det får undersökas vidare.