Går som rädd runt del nummer ett av åtta men

fem Montalbanomysterier har svept förbi istället. Länge längesedan dylik frossa. Tänker, självfallet, beta av även de andra men de befinner sig i Europa för tillfället. Det har var varit underhållande och lättsmält. Snyggt, stundtals i överkant typiskt, men högst roande. Nivån skiftar dock något mellan böckerna. (Jag har i den mån det gick läst dem i utgivningsordning, men med vissa glapp emellan. De är fristående och det lilla man förlorar av karaktärsbeskrivning och tidigare händelser om man läser dem i oordning vävs kortfattat in utan att det blir tjatigt för den som redan vet.) Rounding the Mark och Excursions to Tindari är lysande. Intrikata, svåravslöjade historier där man som läsare absolut måste ha tanken med sig (inom ramen för enkelhetsläsning). Det är dessutom dessa två av de fem jag läst som tydligast låter vad jag gissar är Camilleris egna politiska funderingar komma med och förvaltas. The Snack Thief håller näst intill samma nivå, om än med en något mer förutsägbara utveckling. The Voice of the Violin får godkänt medan The scent of the night lutar svagt åt misslyckande. Den är stillastående och långrandig, med en tam liten historia mot slutet. Man kan läsa den, för att man till exempel tycker hemskt bra om Montalbano och vill veta mer om hur det går med Livia, François eller Mimìs giftermål, men man väljer någon annan om man kan.
Snart väntar förhoppningsvis Georges Simenon som kvällslektyr. Sålänge Buzzatti, Cărtărescu samt William Todd Schultz intressanta ”psychobiography” An Emergency in Slow Motion – The Inner Life of Diane Arbus.