måndag 1 november 2010

Lidandets faktum, språk, vågspel och sanning

Under helgen har jag inte tagit del av Gläntas samtal "Tystnad som motstånd" eller "Poeter som vägrar tala", som gavs i samband med nya numret (en översättning av den sydafrikanska tidskriften Chimurenga). Inte heller har jag lyssnat på Joumana Haddad (Libanon), Shakir Samawi med the Sound from East (Irak/Sverige), Cletus Nelson Nwadike (Nigeria/Sverige), Andrei Codrescu (Rumänien/USA), Sajuta Bhatt (Indien/Tyskland) eller för all del Tranans representanter under helgens poesifestival. Tyvärr! Det var inte läge.
Istället har jag kommit halvvägs i en modevärldsinfluerad chick-lit. Bara för det att jag har fått i uppdrag att göra det har jag påmint mig själv om när det har känts som att jag skall kvävas av upprördhet över hur riktigt riktigt provocerande störande den är. Så var det sagt. Jag skulle kunna skriva mycket om detta, men det är kort sagt slöseri med tid. Onödigt, irrelevant.
Jag har också, som tur är, fingrat på en lovande roman jag erhållit i present av en generös vän före helgen: Kvinnor av isländska Steinar Bragi. En klaustrofobisk, surrealistisk skildring av instängdhet och verklighetsförskjutning. Mörk med mardrömstoner.
Sist, men sannerligen inte minst, låg i postboxen på fredagen ett nytt nummer av Kritiker, som till min stora glädje helt ägnats åt Birgitta Trotzigs poetik. Förmodligen har jag nämnt det tidigare men Birgitta Trotzig är enligt min smak central på den nordiska författarhimlen. En stjärna. Fortfarande (både i förhållande till sitt eget konstnärskap och i förhållande till att jag började läsa henne mycket tidigt och att min beundran bara växt sedan dess). Hon är en gåta, en språkgåta, tematsikt, formmässigt, konstnärligt. Jag vet inte. Bara så imponerande talande. Köttigt stort och lidande skört. Så skickligt, även om ordet klingar falskt i poetiska rum. Kritikernumret är dubbelt och tjockt. På omslagets insida finns en utfälld bild på Birgitta. Hon sitter i en vacker skinnstol, på övervåningen i sitt hem gissar jag. Svartklädd. Vitmålat trägolv. Vinröda väggar. Oemotstådligt ljus. Hon håller i en ståtlig träkäpp med silverhandtag. På en av sina stora använda händer sitter ett plåster. Birgitta.
Skribentlistan är som vanligt imponerande, glädjande nog även med en övervägande andel kvinnor. Längtar efter att ge mig i kast med dessa undersökningar, ta mig in i resonemang om poetiken. Kanske under eftermiddagen, i dimman.

2 kommentarer:

Hermia sa...

Även det du missar inspirerar och orienterar mig. Senaste nr av Glänta ligger nu framför mig, till för att bläddras i på ett för stunden lugnt bibliotek.

Hoppas du snabbt sveper förbi chick-liten och kan gå vidare till ngt mer berikande...

On Word Arts sa...

Trevligt att höra, hoppas numret tillför. Och angående den ansträngande boken är den alldeles snart förbi...