”Det blir morgon. Det är stilla och mycket varmt”

Återigen får gode vännen C stå för utgångspunkt. Om Styrons bok Sophies val skriver han; att den känns sympatisk, blygsam som litteratur, en ”trevlig” bok, mycket bra som underhållningslitteratur men inte särskilt estetiskt värdefull. I tecknet av måttfullhet och lättsamhet. Och så vidare. Det är intressant. Detta hur att beskriva alla de ”vanliga” böckerna. Som inte går till ens historia, inte nödvändigtvis sparas, troligen inte omläses. Att botanisera i upplevelsen av denna kanske ändå huvudmängd av böcker.
Så, Mot ljuset av Elin Boardy utspelar sig i sydostasiens Malaya ett par år efter krigsslutet. Karttecknaren Elly 24 år har rest dit tillsammans med systern Annie och hennes nyblivne make Laurids. Istället för smekmånad gör han sin läkarpraktik hos den något äldre läkaren Thomsen, tillika plantageägare. Med på resan, av oklar anledning, finns även Laurids ungdomsvän Niels, en rebell i sammanhanget, politiskt alldeles uppenbart, men även på fler sätt skall det visa sig. Större delen av tiden bor de på ett för tiden klassiskt resort. De dricker drinkar och socialiserar med engelsmännen. Vissa dagar fylls av exotiska små utflykter, andra slår de ihjäl genom att göra just ingenting. Elly tecknar. Hennes konstnärsdrömmar får extra fart och liv i miljön som omger henne. Handlingen, i all sin enkelhet, tätnar allteftersom. Landet befinner sig en turbulent tid och tryggheten är inte att ta för given.
Boardy skriver på ett sätt som berättar. Det är en slående behaglig prosa att följa. Dialogdriven. Korta stunder i dessa människors gemensamma vistelse gestaltas med mod att låta tiden emellan vara tyst. Så sakteliga vecklas historien fram, med Elly som central punkt och iakttagare. Det är personligt och skört, hela tiden nära Ellys unga och upptäckande känsloliv, samtidigt stiligt tillbakahållet och luftigt. Inre liv lyfts fram utan att det blir introvert. I motsats till C:s iakttagelser finner jag i alla fall en estetisk linje som har värde, i Boardys återkommande passager om kroppslighet och anatomi. Ellys kropp när hon springer genom djungeln. De två älskande männens kroppar. Elefantens kropp i dödsögonblicket. Starka, närvarande bilder som gör läsningen nästan taktil. Och sammantaget ger dessa återkommande fysiologiska passager en slags ton åt det övriga. En närvaro av något annat, en puls genom blodet. I korrespondens med Ellys ständiga tecknande.
I övrigt är det precis det där sympatiska, blygsamma, måttfulla, lättsamma. (Låt mig för tillfället slippa gå in på den minimala om än ytterst irriterande fadäs att författaren missbrukar beskrivningen av att någon rycker på axlarna, eller att alla gör det oupphörligen…) Mot ljuset tål mycket väl att läsas. Den underhåller och den tilltalar. Är trevlig i ordets betydelse utan citationstecken.