"Inne i det bländande starka var det alldeles tyst"

Hm, avslutat en bok. Känns som evigheter sedan även om det egentligen inte är det. Positiv avslutning dessutom. För trots bred varm kritik av Anne Swärds tredje roman Till sista andetaget var jag till en början allt annat än övertygad. En kvinnlig karaktär reser runt världen i ren erövringsvilja verkar det som och minns sin barndom däremellan. Landsbygden, sjön, branden och den udda pojken som blev närmast trots alla de där åren i ålder emellan. Den udda familjekonstellationen, mamman och den forna pappan. Släkten. Det är mycket som är annorlunda och att få det till slags orsakssamband med det sedermera vilda levernet fungerade inte i min läsning. Men som jag sagt tidigare, jag var heller inte en alldeles rättvis läsare, hastade och pausade. Men, å andra sidan, hade boken inledningsvis gripit tag på annat sätt hade jag varit noggrannare...
Väl är iallafall att en bra bit in i romanen händer något som förändrar det slarviga i intagandet. Det tätnar, kommer framåt, språkutvecklar. Jag tycker faktiskt det. Kommer på mig själv med att stanna till vid rent vackert formade formuleringar. En mer sansad ton, eller en mer varsam relation mellan språk och historia plötsligen smygande. Och då kan jag lättare förstå bemötandet. Viljan från många länders håll att ta del av det nordiskt karga, tysta, kanske ödelagda. Det är fint. Jag kommer inte minnas Till sista andetaget till dödagar, hos mig satte den helt enkelt inte ett sådant avtryck, men det blev åtminstone ett angenämt avslutande och i stycken en njutningsfull upplevelse.