Dryga veckan senare och jag har kanske aldrig läst så lite. Inte på senare år. Lånade och påbörjade Lindgrens Minnen, i något slags hopp om att tiden skulle räcka. Dagar senare hade jag hunnit kanske sju sidor. Stannade. Sedan upptäckten tillhör han de jag inte kan skyndläsa, inte tröttläsa, inte halvläsa. Han gör mig på så rysligt bra humör, den finurliga gubben. Tänk, där sitter han med alla sina kunskaper och sin beläsenhet och lurar kring hur han inte har några minnen. Lindar in sig och blinkar och skrockar. Riktig feelgood, helt enkelt.
fredag 11 mars 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Har nyss varit där och njutit av det finurliga. Jo, det känns bra!
Han är fantastisk! Åh. Jag hade hade lyckan att få lyssna på när Daniel Sjölin intervjuade honom häromåret, och jag har väl aldrig suttit så tyst som då. Aldrig så tyst, med ett aldrig så fånigt leende. Och nej, skyndläsningen går inte för sig. Inte när det gäller honom.
Har inte varit Lindgrenlockad förrän nu; tack! Låter mkt fint (och jag förstår plötsl varför min svärfar tilltalas så av honom, efter att ha läst vad du skriver.)
Ja, det blir till att inhandla den vid senare tillfälle. Kan komma på en uppsjö med stunder då den skulle passa. Sena sommarkvällar utomhus, regniga söndagar inomhus, lugn uteservering vid Arkonaplatz...
(Glad att raderna lockade.)
Skicka en kommentar