Läser senaste Peter Pohl på uppdrag och tänker på språk. Hur det kan flöda. Hur det kan producera, verkligen så, människor. Det är ingen tvekan om att texten författats av någon som skrivit mycket. Det finns en vana, en självklarhet. Och en djärvhet. Här skriver han eländespornografi, som någon skulle ha kallat det. Och trots att svärtan kan vara väl svart, alltså på gränsen till för mycket, håller han texten i en tydlig fast hand. Tätt och mycket. Oresonligt och lyhört. Jag får över bordet frågan om jag gillar boken jag läser. Hm, det är inte min typ av bok svarar jag. Inte alls. Ändå tycker jag om att läsa den. Med det här språket som tvingar in mig i en förstående position. Som kommunicerar med mig. Målar upp sina bilder och för fram det det vill ha sagt. På ett sådant språk lyssnar man.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Så spännande! Pohl är en stor favorit hos mig.
Jag är ganska säker på att han väger vartenda ord på guldvåg. Och han är sannerligen inte en författare som underskattar sin läsare.
Kommer du skriva något mer om boken?
Så sant, det där om läsare. Fick verkligen det intrycket. Något mer om boken kommer eventuellt, vi får se vad veckan bjuder...
Undrar vilken som är din Pohl-favorit.
Åh, men det är enkelt. Jag är fullständigt komplett obegripligt galen i Klara papper är ett måste!! :-D
Det är inte så många som har den som favorit, större delen av boken består av nedskrivna möten i Södra Latins styrelse, men jag njuter verkligen av de där byråkratiska svängarna ;-)
Men det är nog inte en bok man ska börja med. Faktum är att t o m många inbitna Pohl-fans inte gillar just den boken.
Men serien om Micke Stenberg (där Klara papper är sista boken) är annars det jag tycker allra mest om. De är inte skrivna i rätt ordning, men kronologiskt utspelar de sig (och kan läsas) så här:
Regnbågen har bara åtta färger
Medan regnbågen bleknar
Vilja växa
Vi kalla honom Anna
Klara papper är ett måste
De fyra första böckerna brukar folk tycka mycket om.
Som mer fristående böcker finns Janne, min vän, eller När alla ljuger. Och Jag saknar dig, jag saknar dig – snart bioaktuell.
Oj, tack så mycket för utförligheten. Gott när man bara Vet sådär, Den är det. Du kan din Pohl helt klart och nu måste jag helt enkelt forsätta det här spåret. Spännande.
Skicka en kommentar