Det är inte så särledes ofta som jag går loss i förväntan inför en nyutgiven bok av en samtida svensk författare. Det finns ett par stycken som kickar igång det. Och nu finns det en som inte varit med på ett bra tag. 500 sidor Spådom och jag vill börja läsa den NU. Det finns en risk att jag triggar upp det hela väl mycket, men jag tar den risken. Oavsett vad resultat blir så Vill jag läsa, vill veta hur han tar sig fram nu, vart han tar vägen. Magnus Dahlström.
När min handledare inför min magisteruppsats för ett antal år sedan, efter det att jag ventilerat min inriktning, föreslog att jag skulle läsa Dahlström var hans författarskap för mig helt okänt. Jag hade hört talas om skräckel-debatten men var på inget sätt insatt. Lotten föll på Nedkomst från 1993, som blev den text jag valde att gräva i från en uppsjö av vinklar. Jag har säkert skrivit om den förut, börjar blir för lång tid för att helt minnas allt som nämnts, men det är en minst sagt förförisk text. Jag är inte helt nöjd med skräckelklassificeringen när det gäller just Dahlström (kanske inte heller vad beträffar Larsson vid närmare eftertanke), och tycker att iallafall Nedkomst sätter lyse på helt andra litterära företeelser. Den pyr av utmaning, på ett så subtilt och hantverksmässigt intelligent plan att det inte går att förbise. Formen, som i detta fall tveklöst inkluderar innehåll, blir idén. Den psykologi som skapas därigenom. Tonen. Hur obehagligt det än kan te sig är skräck och äckel inte huvudsaken. Läsarens utsatthet inför den omkullrunkeliga fiktionen däremot. Mättat av metafiktiva koder, teoretiska skiftningar och mytiska symboler. Det är en lek. En allvarlig lek. En högst inspirerande.
Det är inte helt lätt att beskriva handlingen i Nedkomst. Den består av en serie händelser. Serie i den bemärkelsen att de händer inom samma vagt definierade geografiska område. Konsekvensen av det blir att händelserna också i vissa andra fall knyts samman. En bilolycka lämnar ett skadat djur. En förrymd gamling försvinner i skogen. Två våldsbesatta vårdare som söker finner en död häst. Till exempel. Det hela blir en cirkel, en nedåtgående spiral, ett fördärv och en upplösning av det som går att veta. Människor förstår inte längre varandra. Språk går förbi obemärkt. Som med magnetkraft dras de till det destruktiva. Dahlströms förmåga att skildra, skapa detta är enastående.
I intervjun om Spådom återkommer vagheten. Något. Antingen eller. Kanske. Glidande. Att skildra de små detaljerna före beslutet, att vrida ner de dagliga arbetsuppgifternas genomförande till en tystlåten långsamhet gör väggarnas färger fula. Så skiten är människan, kan hon vara. Men vem bär skulden? Kort sagt, ge mig det Dahlströmskt suggestiva nu genast. Det här är en händelse.
När min handledare inför min magisteruppsats för ett antal år sedan, efter det att jag ventilerat min inriktning, föreslog att jag skulle läsa Dahlström var hans författarskap för mig helt okänt. Jag hade hört talas om skräckel-debatten men var på inget sätt insatt. Lotten föll på Nedkomst från 1993, som blev den text jag valde att gräva i från en uppsjö av vinklar. Jag har säkert skrivit om den förut, börjar blir för lång tid för att helt minnas allt som nämnts, men det är en minst sagt förförisk text. Jag är inte helt nöjd med skräckelklassificeringen när det gäller just Dahlström (kanske inte heller vad beträffar Larsson vid närmare eftertanke), och tycker att iallafall Nedkomst sätter lyse på helt andra litterära företeelser. Den pyr av utmaning, på ett så subtilt och hantverksmässigt intelligent plan att det inte går att förbise. Formen, som i detta fall tveklöst inkluderar innehåll, blir idén. Den psykologi som skapas därigenom. Tonen. Hur obehagligt det än kan te sig är skräck och äckel inte huvudsaken. Läsarens utsatthet inför den omkullrunkeliga fiktionen däremot. Mättat av metafiktiva koder, teoretiska skiftningar och mytiska symboler. Det är en lek. En allvarlig lek. En högst inspirerande.
Det är inte helt lätt att beskriva handlingen i Nedkomst. Den består av en serie händelser. Serie i den bemärkelsen att de händer inom samma vagt definierade geografiska område. Konsekvensen av det blir att händelserna också i vissa andra fall knyts samman. En bilolycka lämnar ett skadat djur. En förrymd gamling försvinner i skogen. Två våldsbesatta vårdare som söker finner en död häst. Till exempel. Det hela blir en cirkel, en nedåtgående spiral, ett fördärv och en upplösning av det som går att veta. Människor förstår inte längre varandra. Språk går förbi obemärkt. Som med magnetkraft dras de till det destruktiva. Dahlströms förmåga att skildra, skapa detta är enastående.
I intervjun om Spådom återkommer vagheten. Något. Antingen eller. Kanske. Glidande. Att skildra de små detaljerna före beslutet, att vrida ner de dagliga arbetsuppgifternas genomförande till en tystlåten långsamhet gör väggarnas färger fula. Så skiten är människan, kan hon vara. Men vem bär skulden? Kort sagt, ge mig det Dahlströmskt suggestiva nu genast. Det här är en händelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar