"Fullt fattbar och helt mysteriös"

Tack vare ny programpunkt i Nya Vågen gjorde Eric Schüldt mig uppmärksam på en viktig recension. Chefsredaktören för Sydsvenskan Daniel Sandström skriver om Lars Gustafssons Om begagnandet av elden. Jag lyssnar alltid noga på Eric Schüldts lyhörda infallsvinklar, men när han denna gång citerar recensionen måste jag helt oavsett det genast läsa hela. Det är det där när kritiken själv blir poetisk, när texterna flyter samman och skapar varandra. Sandströms bildspråk och märkvärdiga kopplingar är kärleksfulla på ett sätt som bara någon som upplevt poetisk närhet kan formulera sig, tänker jag. Ord varsamt vägda. En kritik man vill och inte behöver anstränga sig för att tro. En anmälan. Och precis det stycke som citeras i radio, hur slående är inte det? Hur bedragande lätt att ta det stora för det lilla, och tvärtom. Läslampans sken den stilla sensommarkvällen.
Kan möjligen beskyllas för en förhöjd gråtmildhet, men var det inte en fukt som uppenbarade sig där, i vrån. Jo. Det är något med dessa äldre poeter, de som, som Sandström påpekar, lever sin sensommar med allt vad färger det innebär. De herrar, denna gång, som i ett traditionsdoftande rum liksom slår sig ner och sitter. Iakttar. I akt tar. I mig talar dem rakt in, som så ofta när döden ses som den ofrånkomlighet den är i vitögat. Det tycks vara en poesins tid i mitt läsliv. Någon säger hjärtat. Litteraturkärnan. I stunder kan den kännas som det naknaste.