Att de ändå definieras genom deras likhet med andra

Camilla Ceders Fruset ögonblick, som hållt mig sällskap de senaste nätterna, tillhör den kategori kriminalroman som tar sin lutning åt den senare delen av ordet. Det väcker en del intresse. Men också en del behov av mer, av andra vägval. Jag är fullt medveten om nödvändigheten i en del genreförväntningar. Att laborationer med strikta utvecklingslinjer kan stjälpa den mest smaskiga deckare. "Åka bok-böcker" får inte stanna till och rasta eller ta in på en oväntad avfart för att se utsikten. Då säljer de sällan. Enkelt så. I början av Ceders bok förstår jag den genomskinliga presentationen av romanens kärlekshistoria och dras automatiskt med i en bedövad önskan om att de skall få varandra. Hinner tänka på hur jag skulle reagera om så inte vore fallet. Om kriminalkommissarien bara drog eller den lite udda tjejen tänkte Äh, va fan, och fortsatte vara sig själv nog. Vill jag det? Teorierna säger att nej, sådan vill vi inte ha vår populärlitteratur, men jag undrar ändå. Kan man inte någon gång få mattan undanryckt, även i de mest otippade sammanhang? Det gör inte så mycket att det inte blev den här gången dock. Ceder klarar sin uppgift väl om man ser till annat. Hennes språk fungerar bättre än många andras och hon har finess nog att låta berättelsen ha en gnutta lugn. Förutom ett par alltför tröga partier, lite grårandiga detaljstudier av diverse polisanställdas privata tankar, markeringar av att det finns en av varje typ; en kvinnofientlig, en homofob, en sönderarbetad kvinna, en utlandsfödd och så vidare, är det en stillsam realism som hon vinner på i längden. Inte överlastad blodighet, inte spektakulära storstadsfilmscener. Lite lugnare helt enkelt. Fungerar alltså sammantaget rätt väl som lättläst nattlektyr.