Tystnaden innan vi talar

heter den samlingsvolym av Gabeba Baderoon som är på väg ut på Bokförlaget Tranan. Hennes dikter har tidigare gått att läsa på svenska i tidskriften Karavan. Nu har ett större urval ur hennes böcker The Dream in the Next Body (2005) och A Hundred Silences (2006) gjorts tillgängliga, i tolkning av Roy Isaksson.

I Tystnaden innan vi talar står vardagens händelser och tillfällen i centrum. Detaljrikt berättar diktjaget om minnet av klänningskragen på fotografiet från 50-talet, om förbipasserade platser och möten, om skuggliljor och telefonkataloger. Som läsare får jag gå nära intill det som berättas. Rösten beskriver hur fingret löper efter huden och på samma sätt som kroppen är närvarande blir de orimmade stillsamma dikterna nästa fysiska. Känslan förstärks av de återkommande reflektionerna över språkets betydelse och ljudens innebörd. Jag tänker, smakar på orden jag läser.

Gabeba Baderoon öppnar ständigt blicken mot andra konster, andra uttryck. Fotografiets egenskaper begrundas, mosaiken i moskéns kupol beskrivs, dansens inträde i en mänskliga gestalten iakttas. En slags överhängande ekfrasisk inställning i diktandet. Men denna mediala blandning av intryck känns inte uppsökt eller konstruerad, jag föreställer mig att det i ett annat sammanhang hade kunnat resultera i just det. Istället skapar denna förankring till andra uttryck ett gemensamt rum för dikterna tillsammans, det skapar en diktjagsblick som uppmärksammar sin omgivnings skönhet och sorglighet.

Baderoons texter representerar en annan vinkel av modernt liv än den vi oftast möter, en privat och samtidigt allmän, nära och samtidigt långväga ifrån. De personliga minnena flyttas skickligt över till mig och jag tycker mig minnas något liknande eller jag kan föreställa mig det minnet. Våra intryck blir en behållare för ihågkomna dokument.

DU SER INTE VAD DET ÄR

Mitt i en konversation
minns du en dröm
i vilken din döde far tankspritt stryker
någonting från sidan av ditt ansikte
precis ovanför ögonbrynet.

Beröringen återkommer
likt ett sus i ditt minne.

Medan du pratar stryker någonting
dig mjukt precis ovanför ögonbrynet
och trots att du snabbt vänder dig om
ser du inte vad det är.

(ur A Hundred Silences)


Tonen i samlingen kan vissa stunder nästan kännas naiv, eller åtminstone ny och skör. När jag umgåtts mer med dikterna förstår jag att jag gjort mig skyldig till en förenkling. För de ämnen dikterna innehåller, eller kanske ännu mer de bilder deras olika teman flyttar fram är emellanåt tunga, säkra, mätta ögonblick av, ja sanning. Och det sker genom just tonens anspråkslöshet. Jag vet inte om jag med det intrycket närmar mig det som Magnus Eriksson i dagens SvD beskriver som "en vacker vardagens mystik", men det är det som jag med förundran (eftersom jag inledningsvis var svagt skeptisk) bär med mig efter läsningen.
Det finns en tystnad innan vi talar, det måste det ju göra. Personligen tycker jag om tanken på det. Dessa ögonblick, den tystnaden och andra motsatser som kan tänkas brytas, är det som Baderoon lyckas fånga i ordet när hon är som bäst.