Linus Gårdfeldt. Men golvet har ingen mun. Debut.
Taktila tänker jag om dikterna när jag tar mig igenom den nätta samlingen. Solgul med ett svart präglat träd.
Borttvättat är allt överflödigt språkligt och kvar står outsmyckade men vackert estetiska diktrader. Kroppsligt. Och luftigt, rent. En recensent skrev att han frös när han hade läst ut den. Jag är med.
Träd, blod, vatten, smuts, mjölk, öra, jord, saga, golv, ben och räv.
Men de konkreta bildernas avskalade karaktär formulerar i slutändan en om än kylig så även förädlad, metafysisk känsla, där berättarjaget tampas med rummet och tiden, dess förvandlingar. Där ytterligare dimensioner värmer. Ibland ser jag en surrealistisk målning. Ibland ser jag ett litet diktjag som krälar och gruffar över ett kallt golv en sådan där evigt sömnlös natt. Trasslar in sig i sina egna kroppsdelar. Och i alla de sladdar som måste gå ut från alla de lampor som finns i diktrummet.
Jag vill läsa dikterna många gånger i rad för att får reda på något mer om den märkliga värld Gårdfeldt tycks ha besökt. Det kan man göra, det går mycket fort. Trots att orden är få känns de inte onödigt få. De rymmer resor. I en dikt beskrivs hur de gömda fiskarna i huvudet färdas från tinning till tinning i särskilda båtar. Jag går in i den bilden. Jag ser hur de åker där.
En sekund får jag för mig att dikterna följer en meter, så ihärdig är deras, visar det sig, oregelbundna rytm. Så tydlig är pulsen i språkets skelett. Fascinerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar