Brasiliansk arvtagare och nyskapare

Bernardo Carvalho (född 1960) är verksam som författare och litteraturkritiker i Brasilien. Han har kommit att bli ett uppmärksammat namn i den samtida sydamerikanska litteraturen, inte minst som en möjlig efterföljare (detta ok av välsignelse) till J L Borges.

På svenska finns två böcker, av om jag räknat rätt hans nio, att tillgå; Medo de Sade (utgiven av (igen och igen det vill säga ständigt återkommande) Tranan Förlag) och Nio nätter (utgiven av inte i skuggan placerade Bokförlaget Atlas). Skicklig och välflytande översättning har i båda fallen genomförts av Örjan Sjögren. I senaste numret av Karavan finner man en intressant intervju med Carvalho, som nyligen, i samband med att Nio nätter kom ut, gästade Sverige.

I en form av två akter berättas i Medo de Sade först historien om Baron de La Chafois utlevda orgier, inspirerade av Markis de Sades diverse ageranden (hur denne Markis ständigt tycks dyka upp i diverse sammanhang). Baronen finner sig senare placerad i en kolsvart fängelsecell, anklagad och hotad till livet för ett mord han inte känner till. Vem är mördad? Vem har mördat? Vem har anklagat? Dold i svart skugga samtalar baronen med cellens andre gestalt, som han skymtar i hallusigena syner. Är det inte Markis själv, undrar han och blir upprymd däröver. Gestalten flyr in i dunkla ironiska formuleringar. Stämningen och baronen fylls av en stigande rädsla.
I akt två ställs vi inför en annan tid och andra förutsättningar. Ett gift par utsätter växelvis varandra för intrikata mordförsök av allt grövre karaktär. Även här filtreras händelserna genom Markisens ande. I en slags mental masochism överträffar och sviker de varandra tills de slutligen vecklar in sig i en nedåtgående spiral av bakomryggensteg, och där döden faktiskt anländer. Kortromanen lyser av gåtfullhet och oförklarade vändningar, man tvingas helt enkelt lägga den ifrån sig fylld av de ödsliga frågor som synliggjorts.

Den unge amerikanske antropologen Buell Quains plötsliga självmord 1939 utgör kärnan i Bernardo Carvalhos dokumentära roman Nio nätter. Något mer än halva seklet senare upptar händelsen en författares, en brasiliansk sådan..., tankebanor i den utsträckning att han bestämmer sig för att leta bland spåren för att nå fram till fler svar om antropologens brutala öde. Mycket i romanen, klassificeringen understryks av författaren själv, pekar mot Joseph Conrads mörkaste hjärta och även Bruce Chatwins reseskildringar har nämnts i mottagandet av boken. Min tanke går dock främst till Winfreid Georg Sebalds särskilda stil och sätt att bygga upp text kring verkligheten och kring verklighetens fiktiva möjligheter. Att det i Nio nätter finns ett äldre fotografi av denne Buell Quains, med den äldre tidens blick och blekhet, tar inte ner parallellerna. Onekligen för fotografiets närvaro in en intermedial aspekt med historisk verifierbarhet. Huruvida denna närvaro skulle kunna vara fiktiv, om jag får lov att säga det, är på något sätt en annan diskussion. Labyrintiskt (slitet men i detta sammanhang oerhört passande) upprättar romanen olika gångar och lager av röst, iakttagelse och fakta. Att följa är inte alltid alldeles enkelt. Texten är tät och full av avvikelser, men utan att det blir en nackdel. Allra främst uppskattar jag dess lyhörda avläsning av människans tillkortakommanden och rädslor.

De två böckerna av Bernardo Carvalho som är översatta till svenska visar ofrånkomligt genom olikheten gentemot varandra på författarens potential. Det som i Made de Sade är hisnande och lekfullt är lugnare och "verkligare" i Nio nätter, om än med fortsatt nyfiken experimentlusta. Men det är i inget av fallen frågan om litteraturens potential som sådan som utmanas, inga brott i namnet av olika epoker. Det är en uppvisning i tankens potential. I förväntningen inför handlingen, inför författandet och hantverket, inte inför språket, kanske inte ens inför sanningen, ligger experimentet. Ur det perspektivet finns den sydamerikanska litteraturens rötter definitivt representerade.