onsdag 11 februari 2009

Brasiliansk arvtagare och nyskapare


Bernardo Carvalho (född 1960) är verksam som författare och litteraturkritiker i Brasilien. Han har kommit att bli ett uppmärksammat namn i den samtida sydamerikanska litteraturen, inte minst som en möjlig efterföljare (detta ok av välsignelse) till J L Borges.

På svenska finns två böcker, av om jag räknat rätt hans nio, att tillgå; Medo de Sade (utgiven av (igen och igen det vill säga ständigt återkommande) Tranan Förlag) och Nio nätter (utgiven av inte i skuggan placerade Bokförlaget Atlas).
Skicklig och välflytande översättning har i båda fallen genomförts av Örjan Sjögren. I senaste numret av Karavan finner man en intressant intervju med Carvalho, som nyligen, i samband med att Nio nätter kom ut, gästade Sverige.

I en form av två akter berättas i Medo de Sade först historien om Baron de La Chafois utlevda orgier, inspirerade av Markis de Sades diverse ageranden (hur denne Markis ständigt tycks dyka upp i diverse sammanhang). Baronen finner sig senare placerad i en kolsvart fängelsecell, anklagad och hotad till livet för ett mord han inte känner till. Vem är mördad? Vem har mördat? Vem har anklagat? Dold i svart skugga samtalar baronen med cellens andre gestalt, som han skymtar i hallusigena syner. Är det inte Markis själv, undrar han och blir upprymd däröver. Gestalten flyr in i dunkla ironiska formuleringar. Stämningen och baronen fylls av en stigande rädsla.
I akt två ställs vi inför en annan tid och andra förutsättningar. Ett gift par utsätter växelvis varandra för intrikata mordförsök av allt grövre karaktär. Även här filtreras händelserna genom Markisens ande. I en slags mental masochism överträffar och sviker de varandra tills de slutligen vecklar in sig i en nedåtgående spiral av bakomryggensteg, och där döden faktiskt anländer. Kortromanen lyser av gåtfullhet och oförklarade vändningar, man tvingas helt enkelt lägga den ifrån sig fylld av de ödsliga frågor som synliggjorts.

Den unge amerikanske antropologen
Buell Quains plötsliga självmord 1939 utgör kärnan i Bernardo Carvalhos dokumentära roman Nio nätter. Något mer än halva seklet senare upptar händelsen en författares, en brasiliansk sådan..., tankebanor i den utsträckning att han bestämmer sig för att leta bland spåren för att nå fram till fler svar om antropologens brutala öde. Mycket i romanen, klassificeringen understryks av författaren själv, pekar mot Joseph Conrads mörkaste hjärta och även Bruce Chatwins reseskildringar har nämnts i mottagandet av boken. Min tanke går dock främst till Winfreid Georg Sebalds särskilda stil och sätt att bygga upp text kring verkligheten och kring verklighetens fiktiva möjligheter. Att det i Nio nätter finns ett äldre fotografi av denne Buell Quains, med den äldre tidens blick och blekhet, tar inte ner parallellerna. Onekligen för fotografiets närvaro in en intermedial aspekt med historisk verifierbarhet. Huruvida denna närvaro skulle kunna vara fiktiv, om jag får lov att säga det, är på något sätt en annan diskussion. Labyrintiskt (slitet men i detta sammanhang oerhört passande) upprättar romanen olika gångar och lager av röst, iakttagelse och fakta. Att följa är inte alltid alldeles enkelt. Texten är tät och full av avvikelser, men utan att det blir en nackdel. Allra främst uppskattar jag dess lyhörda avläsning av människans tillkortakommanden och rädslor.
De två böckerna av Bernardo Carvalho som är översatta till svenska visar ofrånkomligt genom olikheten gentemot varandra på författarens potential. Det som i Made de Sade är hisnande och lekfullt är lugnare och "verkligare" i Nio nätter, om än med fortsatt nyfiken experimentlusta. Men det är i inget av fallen frågan om litteraturens potential som sådan som utmanas, inga brott i namnet av olika epoker. Det är en uppvisning i tankens potential. I förväntningen inför handlingen, inför författandet och hantverket, inte inför språket, kanske inte ens inför sanningen, ligger experimentet. Ur det perspektivet finns den sydamerikanska litteraturens rötter definitivt representerade.

4 kommentarer:

La Bibliofille sa...

Så otroligt spännande det låter... Det är så angenämnt att bli utmanad och dragen vid näsan av litteraturen, av dess till synes outtömliga möjligheter att experimentera med texten på den utomtextliga arena som är läsarens mottagande och tolkande av densamma.
Medo de Sade står i hyllan, kanske blir det Carvalho som får följa i Bolaños fotspår?

Jag tackar Dig för inspirerande läsning!

On Word Arts sa...

La B: och jag tackar för ditt bemötande.
Visst, när man som läsare kan få lov att svepas med, släppa kontrollen, översikten över historien (vilket ju inte är samma sak som att "åka bok" som någon så träffande sa). För mig har den sydamerikanska traditionen ofta just denna inverkan.
Som ett tanke-väder.

La Bibliofille sa...

Som Du säger är det någonting med just den sydamerikanska litteraturen som gör den så mycket friare än många andra traditioner. Det är en intellektuell katt- och råttalek snarare än ett intellektuellt motstånd som man endast med svårighet övervinner, oföljbart många gånger, som inte ger tanken minsta rörelsefrihet, en mur.
Även om den sydamerikanska texten bjuder motstånd så förefaller den göra det med glimten i ögat. Är det kanske det som är pudelns kärna, som skiljer experimenterande litteraturer åt? Där den sydamerikansak traditionen vill ha medlek medan vissa andra snarare ägnar sig åt en narcissistisk, självberättigande experimenterande i vilket läsaren inte tillåts delta på samma sätt? Det monologiska, introverta experimenterandet?

Långt och röigt detta, hoppas Du kan följa min tanke...

On Word Arts sa...

Jag är helt med dig. Glimtande, lekande, medryckande. För mig är det nog många gånger just det, alltså skillnaden från det (våldsamt förenklat) västerländskt kognitiva experimenterandet som lyfter. För mig handlar det här istället om filosofi. Hur fantasins kraftfulla förmågor mycket skickligt flyttas över. Inleder mig i ett öppnande av tanken.