Ovanligt mycket fokus har i bemötandet lagts vid själva formgivningen av Anna Hallbergs nya diktsamling Colosseum, Kolosseum. Hos mig har det skapat nyfikenhet. Vad detta svarta galonaktiga kan kännas som, vad det kan leda till. Och det gula i kombination, det avspärrande, det icke tillträdbara kanske. Och det är spännande att hålla den i sina händer. Lite av konstbokskänsla. Av objekt, mer än annars. Tyngden är påtaglig. Man får en upplevelse av pålitlighet. Här är den, boken. Och hur väl verkar inte det synkronisera med bladytornas luftiga utrymmen. De späda, i alla fall rent visuellt, ordens lättviktiga elegans. The Air. Inga trängda rambegränsningar i formens fyrkantighet. Här får passagerna rum. Här kan de lossna ut från sina gjutna linjer och liksom längre fram börja sprida sig, smutsa ner andra platser, späs. Luta sig kursivt. Skapa hål och bilder. Bara befinna sig i s. "ett slem silande slow i sorgen skrapet" Få läsögonen att vilja börja var som helst.
Om helgen vill skall vi umgås, jag och latexboken, jag och det, vad det verkar, skira vrålet.
Om helgen vill skall vi umgås, jag och latexboken, jag och det, vad det verkar, skira vrålet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar