Paul Cézanne
Madame Cézanne aux cheveux dénoués, 1890-92.
Paris VIe, 29, rue Cassette, den 19 okt. 1907
"Du kommer säkert ihåg... i Malte Laurids, stället som handlar om Baudelaire och hans dikt: ››Kadavret‹‹. Jag kom att tänka på att hela den utvecklingen mot en saklig utsägelse som vi nu tycker oss se hos Cézanne inte hade kunnat inledas utan denna dikt; först måste den föreligga i all sin obönhörlighet. Först måste det konstnärliga seendet ha övervunnit sig självt till den grad att det blir möjligt att se att även det förfärliga och skenbart endast vedervärdiga är och är giltigt liksom allt annat som är. Att avvisa något som existerar är lika lite tillåtet för den skapande som att välja ut något: ett enda avvisande vid något tillfälle driver honom ut ur nådens tillstånd, gör honom helt och hållet syndig. Flaubert förmedlade till mig i legenden om Saint-Julien-l'hospitalier, som han återberättar med så stor klokhet och omsorg, denna enkla trovärdighet mitt i det mirakulösa, därför att konstnären i honom deltog i helgonets beslut och lyckligt samtyckte till dem och ropade sitt bifall. Detta att lägga sig hos den spetälske och dela all egen värme med honom ända till kärleksnätternas hjärtevärme: det måste någon gång ha ingått i en konstnärs tillvaro, som självövervinnelse på vägen till hans nya salighet. Du kan tänka Dig vad det berör mig att läsa att Cézanne ännu under sina sista år kunde just denna dikt – Baudelaires Charogne – helt utantill och läste upp den ur minnet ord för ord. Säkert skulle man bland hans tidigare arbeten kunna finna målningar där han våldsamt övervann sig själv för att nå den yttersta möjligheten till kärlek. Bortom denna hängivenhet börjar, först i det lilla, heligheten: det enkla livet i en kärlek som har prövats och bestått, som utan att någonsin förhäva sig över det närmar sig allt, oåtföljd, oansenlig, ordlös."
Ur Brev om Cézanne, Rainer Maria Rilke
Raster Förlag, 1995.
I Paris 1907, Rilke sitter i timmar framför den nyligen bortgångna Cézannes målningar. Han lär sig att se. I riktning mot ett sakligare seende, en ››animalisk koncentration‹‹, att se tingen utan den litterära slöjan, utan grumlande subjektivitet. Och så förändras också Rilkes diktning.
I en serie personligt präglade brev till konstnärshustrun Clara kan man följa denna process av förändring. Jag rekommenderar det varmt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar