Formfasthet

Som i förbifarten ägnade jag två kvällar åt Andrea Camilleris Rounding the mark (då det stundtals är omöjlighet att hålla ögonen öppna för just annat i dessa tropiska kvällstimmar). Högst njutbart. Försöker i tanken att ringa in vad det är han lyckas så väl med. Snabba, varma historier. Lokala, karaktärsburna aktualiteter. En yta utan ytlighet? Lättsamhet att inte irritera en (till skillnad från det enda tillfälle då jag stängde av tvversionen). Inte annat än korta stunder, då Ingrid och Montalbano måste göra uppdrag ihop och lustigheterna plötsligt går över i något shablonartat av manlig eller italiensk eller bara förlegad karaktär. Det är lätt glömt. Till exempel av att jag andra gånger skrattar högt åt formulering eller rapphet. Och maten! Som den tofu och tempegödda läsaren tycker lyser i neon ut ur beskrivningarna. Ah, ljuva förbifartsprosa emellanåt. Den enkelheten.