Hati saya separoh masih tertinggal di Bali

Hur sanslöst fint det än kan vara med sommarljumhet på svensk västkust, hur ljuvligt berikande baden, utemiddagarna, hur stilla och rofyllda kvällarna, hur välkommen koltrasten om morgnarna, allt allt det där, är det inte annat än att jag så här års längtar mina vanor. Att nu, här och inte som i fjol ovan, finna läslugn är inte alldeles lätt. Man är kvar i sitt vanliga, i den där hyllan ligger det arbetet jag inte är färdig med, jag borde nog kolla upp det där, jag stänger inte ner datorn utifall att jag kommer på något jag måste fixa senare. Det är som det är, tänker jag, och ger mig själv ytterligare ett par dagar att vänja mig och stävja rastlösheten. Och för att badda denna längtan ger jag mig in i Pramoedyas Ananta Toers Fotspår, tredje delen av hans Burukvartett. Första halvan av kvartetten bjöd in till en kultur, en stämning, ett påtagligt gestaltande av en plats. Den indonesiska litteraturen och tillika Ananta Toers livsöde är värt att begrunda. Ofta slås man av hur lite vi vet om förutsättningarna, historien om konstens tillblivelse och offer från denna del av världen. Och hur svåråtkomlig ytterligare information därom också kan vara. Att inte kunna avgöra den litterära situationen då eller nu, knappt överhuvudtaget. Att läsa korta inlägg på diverse informationssidor räcker föga för att förstå, det är min upplevelse när jag försöker tala om det väl på plats. Det känns som en fattigdom.