Det vi tillåter honom.

Funderar över Between Parentheses. Över den sida av Bolaños författarskap som inte hade samma öppna möjligheter till perfektion. Över den oslipade, ruffare delen, som hasplar ur sig saker inte så mycket för att det är allvar som för att det är allvarligt. Över att kritiken kan få vara sådan. Personlig, tyckande, lite grumlig. Att det finns, kan finnas, en information i att låta kritiken stanna bortanför det pedagogiska, presenterande. Inte bli läsartillvänd. Om även läsaren är kritisk. Hastiga omdömen, halvtankar som behöver luftas. Någon som talar lite för högt på en städad tillställning. Kommer att tänka på vad Bard sa om kulturkritik. Ser Bolaño framför mig, i bakre delen av klassrummet, spottandes och kastandes.
Sedan kan man ju självklart fortsätta tanken, över vad som gör att ruffhet tillåts från somliga håll, så självskrivet, och inte alls under inga omständigheter från andra håll. Och att de olika riktningarna tyvärr slående ofta är slående förutsägbara. Den tröttheten tar jag mig an en annan gång.