På otippat håll möter jag tänkvärda tankar om kritikens uppdrag. Djupa trots korthet. Känsliga trots i förbifart. Örjan Abrahamsson funderar i gårdagens DN över kritikens uppdrag och omdömets jäv. Problematiken i att som kritiker förbehållslöst älska sitt objekt. Inledande exempel blir J. M. Coetzees romaner. Hur skall man då göra? Undrar Abrahamsson. "Wow! är inte mycket till kritik." Vad hans lilla sidospalt egentligen vill handla om är dans. Inför Eva Lundqvist och Virpi Pahkinens solitära rörelser uppstår samma oförmåga att utföra sitt arbete på ett korrekt sätt. Han strör ut lovord och förklarar hur koreograferna förnyar och omvandlar det vi sett så mången gång förr.
Abrahamsson lyckas inte bara få till meningarna, elliptiskt och skönsjungande bildspråkligt. Hans text sprakar också av engagemang och uppgiftsglädje, av beundran, av hänförelse. "Jag brukar tänka att vi som saknar kyrka eller moské i stället kan finna tillförsikt, rent av något av livets mening i Virpi Pahkinens rörelsemeditationer. Hon är en vandrande öken, en inkarnerad stupa." När han landar i att Coetzee, Lundqvist och Pahkinen är konstnärer före konsten förestår han att det är dags för kritikern att granska sig själv och ger oss metakritik när den är som allra enklast och bäst.
Abrahamsson lyckas inte bara få till meningarna, elliptiskt och skönsjungande bildspråkligt. Hans text sprakar också av engagemang och uppgiftsglädje, av beundran, av hänförelse. "Jag brukar tänka att vi som saknar kyrka eller moské i stället kan finna tillförsikt, rent av något av livets mening i Virpi Pahkinens rörelsemeditationer. Hon är en vandrande öken, en inkarnerad stupa." När han landar i att Coetzee, Lundqvist och Pahkinen är konstnärer före konsten förestår han att det är dags för kritikern att granska sig själv och ger oss metakritik när den är som allra enklast och bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar