Kritikens alla vindar

Inspirerad av Stefan Eklunds reflektioner över kritikens uppgift och brister i lördagens SvD plockar jag denna morgon fram ett par böcker undertecknade Maurice Blanchot, för att ackompagnera kaffestunden. Vart skäl till dylik handling är gott nog, alltid. Men det gäller att akta sig, jag skulle utan svårighet kunna sugas in i dessa satser och vakna upp i eftermiddag utan att ha gjort det dagen egentligen avsatts för. Vad är det då som inspirerar? Huvudtanken, så som jag väljer att uppfatta den, är den ödmjuka kritikens nödvändighet. Den anspråklösa, blygsamma, försynta, vördnadsfulla och i sammanhanget även lyhörda kritiken. En självkritisk kritik. Kritiken som aldrig vill överträffa sitt objekt, som inte är ute efter konkurrensverksamhet, inte är ute efter något alls kanske. Kan man tänka sig en tacksam kritik? Som är medveten om att det mest levande den kommer att få uppleva och ägna sig åt är framlyftandet, även i de kritiskt kritiska fallen, av någonting annat. Ett avlyssnande, ett frågande. Ett pågående. I Katastrofens skrift läser jag: "Vetandet blir inte finare eller lättare utom i sina gränsområden, när sanningen inte längre bildar den instans som det slutligen har att underkasta sig. Det icke-sanna, som ändå inte är det falska, drar vetandet ut ur systemet och ut i en avdriftens rymd där nyckelbegreppen inte längre är meningsoperatör (utan det extremas sammanbrott), där vetandet, utan att övergå i icke-vetande, varken leder till eller producerar några resultat, utan förändras omärkligt under det att det utplånas: inte längre något vetande, bara vetandets effekt."