...som kan komma att komma, att komma.

Kryptiskt infiltrerar den sig, den lindar sig noggrant, den kommer rusande. Glad, ja glad, nedtecknar jag ett par rader om en svensk utgivning från 2008 som väckt mitt intresse. Reglerna av Sara Mannheimer. (Då boken har mötts av varma kritikerord och prisnomineringar behöver den troligen ingen närmare presentation.)
Reglerna lägger sig ständigt i det oförklarade. Den är inte direkt vag, den är bara inte precis. Detaljerna om regelsystemets processer och konsekvenser återupprepas maniskt av berätterskan. Redskapen och ritualerna. Lindningarna och klyftorna. Felaktigheterna och känslorna. Hon kan inte låta bli att registrera allt lindningsbart i sammanträdeslokalen: "centrumchefens lår, hans glasögonbågar, markören samt modellen av den nya gallerian, etapp tre".
"Skapandets skapelse är det som ur ett skapande blir levande kvar." Det är detta som skall komma att komma. I denna koncentration kan ordstaplandet förefalla platt och ingenting. Men kan man också ana slagfärdigheten? Ett slags romanrefererande i romanform. Trots att korta händelseförlopp vävs in är det stillaståendet, ältandet som blir handling. Förflyttning, tillbaka. Texten drivs av denna tomhet, att ingenting blir sagt, blir gjort. Orden bär formen av en byråkrati i förskjutning, trampande. Man vill helt enkelt få reda på vad den där förbannade skapade skapelsen som kan komma att komma är. Ibland är man beredd att ge upp för att det lilla regeldjuret är så hopplöst. Nya män och nya rusningar, och så genast: något skaver. Jämförelser, felaktigheter, oro, skygghet. Hon testar eremitaget, men inte hjälper det.

Allt detta flyende från samlar sig till en text som liknar ett de allmänna tokigheternas rekvisitarum. Ständig merbetydelse. Symboler, antydningar, allegorier, jag vet inte vad. Man når karamellens ljuvligt smältande innanmäte när Mannheimer ett par sidor in i tredje delen leder berätterskan in på hur det ett par sidor in i tredje delen blir svårt att färdigskriva den bok berätterskan just skriver. Eller när berätterskan förstår att det som den religiösa samlingslokalens religion trängtar efter är ett regelsystem och inte minst: en Bok. Hon hade fått för sig att det var hon själv som skulle skriva Boken. "Vad menade jag egentligen? Vem trodde jag att jag var? Skaparen själv? Det var omänskligt."

Kort sagt, i detta enkla sammelsurium av tvång kommer en text till som prestigelöst flyter fram mot och åstadkommer en roman med prestige. Pretentioner. Röst.
Och den gjorde mig därmed på mycket gott humör.