Stundande mörkare och blåsigare kvällar brukar innebära fler dokumentärer för min del. Denna vana har redan inletts för i år och jag har hunnit med två sevärda filmer: Peter Beard - Scrapbooks from Africa and Beyond av Guillaume Bonn och Jean-Claude Luyat samt Black White + Grey - A Portrait of Sam Wagstaff + Robert Mapplethorpe av James Crump. Den förstnämnda ger ett personligt porträtt av den amerikanska fotografen Peter Beard. Stora delar av filmen utspelar sig i det Afrika, Kenya, han efter att ha läst Karen Blixen inspirerades att åka till. Det är lätt att beskåda Beards färgstarka, afrikapåverkade fotokollage med sluten och kanske fördomsfull blick. Med en genomgång av Beards relation till den enorma kontinenten, hans makalösa bilder av vilda djur och hans framlyftande av det traditionella afrikanska måleriet med i blicken kan man lättare se klart. I filmen behandlas även Beards nära vänskap med Francis Bacon, samt de händelser som ledde fram till att Bacon målade flera porträtt av honom. Dokumentären om Beard är inte längre än en timma lång, och den är inte alla gånger djuplodande och neutral i sin röst. Att den är intressant och mycket sevärd, särkilt för Beards tidiga produktion, är det dock ingen tvekan om.
I filmen om Wagstaff och Mapplethorpe blir upplägget ett annat. Här porträtteras två famösa (iallafall en av dem) konstkaraktärer från 70- och 80-talets New York. Vi får höra Patti Smith, som levde med paret, berätta om hur Robert kommer lycklig hem en kväll och säger sig ha träffat en man som tycks ha allt. Han är snygg, konstkunning, smart, han har kontakter och han har pengar. Robert hade träffat kuratorn och konstsamlaren Sam Wagstaff. Trots 25 års åldersskillnad männen emellan kom de att utgöra ett symbiotiskt par, fram till deras alltför tidiga bortgång i AIDS. Sam förde in Robert i konstkretsarna och fick hans namn att blomstra, trots eller kanske just på grund av den unge fotografens kontroversiella bilder. Robert i sin tur tog Sam till undre världar av droger och gaykultur, och tog bilder som kom att ingå i Wagstaffs ojämförliga fotografiska samling. Black White + Grey har en traditionell dokumentär uppbyggnad där pusselbitar läggs på plats och viktiga, kärleksfulla röster sammanförs och skapar levande, fascinerande porträtt. Vid minsta intresse för denna rika period i konsthistorien är dokumentären därför viktig och given att se.
I filmen om Wagstaff och Mapplethorpe blir upplägget ett annat. Här porträtteras två famösa (iallafall en av dem) konstkaraktärer från 70- och 80-talets New York. Vi får höra Patti Smith, som levde med paret, berätta om hur Robert kommer lycklig hem en kväll och säger sig ha träffat en man som tycks ha allt. Han är snygg, konstkunning, smart, han har kontakter och han har pengar. Robert hade träffat kuratorn och konstsamlaren Sam Wagstaff. Trots 25 års åldersskillnad männen emellan kom de att utgöra ett symbiotiskt par, fram till deras alltför tidiga bortgång i AIDS. Sam förde in Robert i konstkretsarna och fick hans namn att blomstra, trots eller kanske just på grund av den unge fotografens kontroversiella bilder. Robert i sin tur tog Sam till undre världar av droger och gaykultur, och tog bilder som kom att ingå i Wagstaffs ojämförliga fotografiska samling. Black White + Grey har en traditionell dokumentär uppbyggnad där pusselbitar läggs på plats och viktiga, kärleksfulla röster sammanförs och skapar levande, fascinerande porträtt. Vid minsta intresse för denna rika period i konsthistorien är dokumentären därför viktig och given att se.
Övre bild: Fotokollage av Peter Beard.
Nedre bild: Robert Mapplethorpe och Sam Wagstaff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar